foglossning.blogg.se

Idag gick jag och la mig med sonen strax före kl 20. För idag glömde jag att ta min eftermiddagsalvedon. Eller jag tog den kl 18 istället för kl 14 så jag har ont.

Annars går jag bara och lägger mig med sonen när det är något sambon behöver fixa så han inte har möjlighet att springa upp och ner för trappen om det är en sån kväll när sonen behagar vakna tusen gånger.

Och när jag ligger här och är ledsen för att det gör ont och för att jag hade velat sitta nere och delta i kvällssnacket nu när vi har besök av en av sambons vänner som kommer förbi nån gång per år, kan jag inte sluta att förundras över att jag och sambon har fått världens finaste son.

Hur ska man kunna stå ut med att inte få tillverka fler sånna där små vackra människor? Små vackra människor som får hjärtat att svämma över av kärlek och lycka. Små vackra människor som ska växa upp till stora vackra människor, med egna drömmar och egna liv.

Jag är verkligen lycklig som har fått möjlighet att kunna bli gravid och även om graviditeten var hemsk skulle jag gjort om det igen för att få möjlighet att lära känna den bästa delen av mig själv, dvs sonen.

Jag är väldigt glad att jag inte visste innan att det skulle bli såhär, för hade jag vetat det hade jag idag inte legat bredvid den underbaraste lilla människa jag känner.

Men hur lyckligt lottad jag än är kan jag inte låta bli att sörja min stora bullriga familj som nu aldrig kommer existera, eller låta bli att känna mig ledsen eftersom jag känner mig snuvad på både graviditet och förlossning. Och jag saknar föräldraledigheten när man själv tar med sig barnet och far dit man vill.

Dessutom saknar jag mitt liv. Jag saknar mina promenader mer än något annat. Och möjligheten att ta hand om mina djur som dom förtjänar. Jag saknar mina jobb. Jag saknar möjligheten att åka och hälsa på mina vänner. Jag saknar känslan av att planera saker utan att behöva hjälp. Jag saknar känslan av att vakna och ha tusen saker på dagens schema, och jag saknar min frihet. Friheten att planera mitt eget liv.

Naturligtvis tycker jag inte om att ha ont, vem gör det? Men allra värst är tvivlet som dyker upp lite nu och då. Tvivlet på om jag faktiskt kommer bli bra. Vet han säkert vad han pratar om den där Torstensson? Tänk om det visar sig att jag är en av dom som inte faller in under gruppen ”nästan alla blir helt bra igen om dom följer den här planen”.

Tänk om det här är mitt nya liv? Tänk om det här är så bra som det blir?

Om valmöjligheten består av att ha ont hela tiden eller att äta värktabletter som gör att hjärnan är väck fram till lunch varje dag.

Om man resten av livet måste inse att en sak per dag är mer än nog. Att ett trevligt fikabesök på några timmar måste följas av strikt vila ungefär lika många timmar om inte smärtdjävulen ska få grepp om en. Om varje ägglossnig och varje mens ska förpassa en till värktabletter och sängläge.

Ska det vara så nu? Jämt? Alltid?

Hej, jag heter Maria. Jag har foglossning så jag har inget liv.