Min privata resa genom foglossningen.
Jag fick alltså foglossning tidigt i graviditeten, men eftersom det enda jag hörde om foglossning var att det är inte farligt att det gör ont, varken för dig eller barnet och det går över sen, körde jag på.
jag fortsatte sko hästar tills jag bara inte klarade av att ta mig in och ut ur stallarna och jag fortsatte min deltidstjänst som djursjukvårdare trots att jag knappt tog mig framåt och upp och ner på golvet var möjligt enbart med hjälp av att vi hade höj och sänkbara bord som jag kunde lägga mig över.
Kvällar nätter och helger tillbringades oftast i soffa och säng, uppallrad med kuddar.Naturligtvis hade jag kalasont. Så att det inte gick att sova eller stanna i samma ställning mer än några minuter åt gången.
Jag har i ärlighetens namn aldrig ätit så mycket alvedon som sen jag blev gravid.
Och eftersom att inte kunna äta var normalt och inte farligt, att inte kunna sova var normalt och inte farligt, och att foglossning var något nästan alla fick och alltså normalt och inte farligt tillbringade jag min graviditet halv avdomnad från verkligheten med en skarp längtan att slippa vakna upp nästa dag. Jag kände mig dessutom helt värdelös och fullkommligt onödig. i slutet på min graviditet hade jag så ont att jag flera gånger om dagen bara önskade att jag skulle få dö istället.
Det var inga tankar jag delade med mig av till omgivningen, eftersom jag förstod att det berodde på att jag uppenbarligen var en mycket vek människa, som tyckte synd om mig själv istället för att stråla av lycka som alla andra gravida som också hade svårt att äta, svårt att sova och ont av foglossning.
Min enda tröst var att det går över när barnet fötts. Min enda ljusglimt.
Sista turen in när jag blev igångsatt för andra gången och hade haft värkar en gång i timmen i 5 dygn var jag så säker på att jag skulle dö att jag sagt hejdå till huset och mina djur, och jag kan inte säga att jag inte välkomnade döden, jag längtade faktiskt efter den.
Jag hade gjort mitt, jag hade bärt fram ett friskt barn och eftersom det enda som spelade någon roll var att barnet mådde bra , det hade ju alla barnmorskor och läkare talat om för mig hela graviditeten, kändes det skönt att veta att sambon åtminstonde skulle ta med sig ett friskt och fint barn hem.
Nu överlevde jag ju tack och lov, bara det känndes som en bonus, barnet är friskt och mår bra och foglossningen hänger i.
Först skulle den gå över inom tre månader, vilket jag verkligen såg fram mot, särskilt första månaden när jag inte ens kunde sitta mer än nån minut utan kraftig smärta. Och efter tre månader kunde jag ju faktiskt ta mig framåt i sakta mak. Sen skulle det ta sex månader. Jag sökte själv sjukgymnasthjälp efter 4 månader eftersom jag hade så svårt att röra mig. Kom till en vikarie på vår vårdcentral som faktiskt var duktig på foglossning. Hon hjälpte mig mycket, och när hon slutade kom jag till en annan. Inte lika duktig.
Mellan tre och sex månader blev jag bättre. Jag var inte i närheten av smärtfri men jag kunde överleva dagen. Vid sex månader började ju barnet bli rörligare och jag blev mycket sämre.
Lyckades få min sjukgymnast att inse att jag behövde mer hjälp och blev remitterad till Thomas Torstensson på Sundsvalls sjukhus. Jag fick komma dit och blev undersökt (ganska oskönt).
Han konstaterade att jag var öm i alla ledband i bäckenet och fogarna. Han förklarade väldigt ordentligt vad som hänt och vad som händer med bindväv och ledband, och hur läkningsprocessen går till.
Jag har nu varit sjukskriven sen den 4/3-13 på heltid. Jag ska inte belasta mig så jag får ont utan hålla mig så smärtfri som möjligt och träna igång kroppen extremt långsamt.
Det är fruktanskvärt frustrerande och påfrestande för både förhållande och ekonomi. Jag är heltidssjukskriven eftersom jag inte klarar av att ta hand om mitt barn. Det gör mig väldigt väldigt ledsen. Sambon är hemma för vård av barn. Han har fått ta hand om precis allt här hemma. Jag gör så mycket jag kan och försöker följa mina riktlinjer så mycket det går.
Men jag är i grund och botten en aktiv människa och får ofta rastlöshetattacker. Att ligga på sängen (jag har en säng med extra madrass och kuddar i vardagsrummet) och få hjärtklappning, svettas, darra och bli andfådd är inte direkt trevligt.
Men jag tänker härda ut. Jag vill så hiskligt gärna kunna leka med mitt barn, promenera, simma, rida, jobba, ja allt det där jag tog för givet förut, det vill jag göra igen. och jag vill väldigt gärna göra det smärtfri :)
Herregud Maria, mkt igenkänning, mkt sorg, mkt bitterhet!!!
Dock kortare problem hos mig-liten nästintill ohandikappande foglossning i8:e mån. Relativt "normalont" i 2 v efter förlossning å sen PANG- kan inte gå. Sonen född 16/4-13 jag sjukskriven två v därefter. Även fått hela 3 månaders historien- gått på den, blivit bättre, blivit sämre igen efter 4 h bilresa till värmland (sjg hade ju bara nämnt inte gå för långt, känna efter, vila och helt undvika trappor- så inte tänkte jag/ sambon på att d skulle va farligt.
Min nuv smärta, gravidhistoria och nuvarande fubktionsnedsättning är ngt mindre smärtsam än din beskrivning. Döremot har jag vart redigt ordentligt deprimerad/ utmattad i 2 omgångar i mitt liv- ena g så att jag behövde läggas in i 3 v (varpå d tog slut m nuvarande sambo, barnets pappa) vi fann varandra igen och är ny tillsammans i dryga sju år, men dör tre år sen gick jag in i väggen igen.
Min sambo fick ta hand om allt och jag hade konstant ångest förutom när jag sov på högt ångestdämpandw samt sömnmedicin. När jag nörjade bli bättre var d sambons tur att krasha, särskilt då han förutom mig har en svårt parkinsonsjuk mamma och en pappa som just då, samtidigt som jag krasha, fick en hjärtinfarkt. Vi lyckades ta igenom d å bli starkare- både som individer å par. För nu drygt 1 1/2 år sen bestämde vi oss för att börja försöka få barn trots min historia.
Vi fick jättebra hjälp på BB på Södersjukhuset i Sthlm som har em särskild avdwlning för förstföderskor och folk som i allmänhet kan behöva stanna lite längre. Själva förlossningen va ok men som jag neskrivit på gravidcoachens blogg så tvingades/uppmanades även jag till gynställning.
liksom du vet jag hur d är att vara svårt deprimerad, vilket är vad du var i slutet av din geaviditet. Mig hjälpte då verkligen SSRI preparat men man går ju ner sig lite till en början och kan nog bara amna med dem om man även haft dem under graviditeten... OCH man måste ha kraft att gå ner sig lite...
känner även igen din iöska över vårdSverige!!! va fan e d för fel!!!! hur efternlivet får s va. och som socionom/ kurator inom vården i Sthlm blir jag inte ett dugg förvånad.
Trots att jag vet hur vården fungerar, och trots att jag bittert av egna privata och yrkesmässiga erfarenheter lärt mig att inte lita blint på "experter" så gjorde jag som du fast i något mindre skala (betänkas får att hade kag inte vart utmattad 2 ggr redan i mitt liv, haft ett stillasittande jobb och vart fruktansvärt iölamående under hela graviditeten så hade jag tagit i exakt lika mkt som du!! D va ju ok att träna, bära, lyfta etc). Blev som sagt uppmanad/tvingad att föda i gynställning och fick veta att d va helt normalt att ra och träna som vanligt. trodde ju MVC stod för mödravårdscentral å inte bara foster/bäbiscentral så litade på d!!)
när jag sedan ringde min BM på Mama Mia, som min mkt kompetenta sjg Martina Skoog för övrigt smarbetar med så hade hon ALDRIG hört talas om att man kunde få foglossning efter grav!!! hon e i typ 55+ års åldern och ger intrycket av att ha jobbat på Mama Mia lääänge!!!!
e just nu även lite putt att min sjg inte superförtydligade att åka bil längre stunder är lika uteslutet som trappgång!!!
Så även fast du åsså ter dig vara "en duktig flicka" med en elitidrottares envishet ( och vi är många) så gjorde jag TROTS allt jag kan o. Vården samma misstag-litade på den. Vi FÅR inte anklaga oss själva nå mer för att d är fel på den och så gudomligt i. I hel ete naturligt med grav/flrlossning att man inte får säga annat än "ååh rosa".
Stora kramar på dig, kul att ha kommit i kontakt m dig. Nu kommer jag ta en psykisk paus från infoleta de och bloggdeltagande- men hörs säkert framöver!! PåK