Att gå i trappor
När man får foglossning upptäcker man helt plötsligt att det där med att gå i trappor minsann inte alls var så enkelt som man alltid trott.
Den goda regeln undvik trappor så gått det går och lite därtill gäller till 100%.
Alltså går man inte i trappor alls om man kan undvika det. Eller borde verkligen inte göra det alla fall. Sen finns det väl en hel hoper av er därute som är som jag och ”visst kan gå i trappor! Det är ju inte farligt med foglossning, det gör bara ont” Det hävdade jag bestämt tills jag helt enkelt inte bara inte kunde ta mig upp ett trappsteg utan hjälp, och knappt ens då.
Nu ett bra antal månader senare inser jag hur knäppt det var. Men informationen jag fick var ju just att ”det är inte farligt med foglossning, det gör bara ont”
Det är visserligen sant, det är inte farligt, man dör inte av det. Åtminstone har jag inte hittat nån sån forskning. MEN det finns ett väldigt stort men, nämligen att det är otroligt tråkigt, hysteriskt frustrerande och galet onödigt att kämpa sig till större problem.
Det räcker med besvär även om man inte envisas med att göra saker och ting värre. OCH det drabbar inte bara mig som är envis som en åsna, utan även hela min omgivning. Så hur tråkigt det än är:
Undvik trappor.
När det inte är möjligt att undvika trappor, för det händer ju faktiskt. Så är det dags att räkna ut vad som gör minst ont.
Jag har dragit mig upp, trappsteg för trappsteg och jag har krypit upp trappsteg för trappsteg, Jag har även gått sidvärts en längre period och alldeles för många månader kunde jag överhuvudtaget inte ens med största viljan i världen ta mig upp för en trapp.
Nu mer växlar jag mellan steg för steg framlänges och sidvärts beroende på dagsform. Jag har även börjat kunna gå ”normalt” i korta trappor, på bra dagar om jag koncentrerar mig och gör det väldigt medvetet.
Det allra största problemet åtminstone för mig har varit att komma ner för en trapp. Helst utan att ramla. Så jag har dragit mig baklänges ner steg för steg, krypit baklänges, gått ner baklänges, suttit och ”åkt” ner ett steg i taget på rumpan och nu går jag sidvärtes ner.
Dom få gånger jag ska ha med mig sonen brukar jag sätta honom i knät och ”åka” ner steg för steg.
Samma här är att jag nu på bra dagar kan gå ner några trappsteg som vanligt folk!
Har man kryckor är det ju faktiskt en bra hjälp både upp och ner för trappor, bara man ser till att sätta dom stadigt på trappstegen J Annars har jag märkt att dom mer stjälper, bokstavligt talat J