Träning och framsteg
Jag har varit lite frustrerad sen jag skrev sist, dels för den förbeskade idiotförkylningen som tycks ha bosatt sig i min kropp om än i graden light just nu. Dels för att jag hatar att ställa in träningar.
Jag bestämde mig för att åka på förra träningen ändå. Eftersom träningen knappt kan räknas som träning bestämde jag att det fick gå ändå. Så jag drog iväg, noterade när jag satte mig i bilen att bensinlampan började lysa. Inga problem tänkte jag, jag tankar på vägen hem.
Lite drygt halvvägs lägger bil…. massa fula ord….. Av. Bara sådär.
Jag hade såklart inte klätt på mig för att vara ute i minusgrader eftersom jag bara skulle in och ut till vårdcentralen. Jag hade såklart dessutom tagit med mig hunden men inte kopplet.
Eftersom jag är rätt bra på att få bilstopp då jag nästan alltid haft väldigt gamla, inte helt friska bilar var min första tanke, shit vilken tur att jag fick stopp kanske 200m från en bensinmack, det måste ju vara nått fel på tankmätaren så jag fått soppatorsk.
Tragglar ut mig och kryckorna ur bilen och inser helt plötsligt att jag inte kommer kunna gå bort till bensinmacken. Och om jag ändå tvingar mig dit och sabbar all min träning kommer jag inte kunna bära med mig bensindunken tillbaka.
Jag kan faktiskt inte komma ihåg när jag sist kände mig så värdelös. Soppatorsk 200m från en bensinmack och jag var tvungen att ringa efter hjälp. OBRUKBAR…..
Jag fick hjälp, träningen inställd och så fick jag tillbringa resten av den dagen i sängen. Helt slut. Ont efter att ha suttit ute i kylan och så otroligt ledsen och frustrerad och arg på min kropp att jag helt enkelt sov mig genom hela dagen.
Men skam den som ger sig, efter den dagen ännu mer inställd på att bli bra FORT. Helst igår. Eller ännu tidigare.
Förkylningen är bättre, jag har fler bra dagar och framförallt mindre morgonsmärta än förut. Allt tyder på att jag håller på att bli bättre J
Igår var det träningsdax igen. Med fulltankad bil ;)
Eftersom jag varit och hälsat på en kompis dagen innan (första gången sedan istiden eller nått..) och då blivit sittande lite för länge, lite för hårt av olika anledningar, var det ingen sittdag igår. Så jag bad att få göra stående övningar.
Medan jag tränade mig genom min första övning helt utan att svetten lackade det minsta, pratade vi om träning, och att jag vill träna mer. Vad som helst, bara det gör att det känns som att jag faktiskt tränar på riktigt.
Så nu! Tada… mina damer och herrar….. Jag har fått träna axlarna ;) liggande på mage (jag kunde faktiskt ligga på mage hela övningen utan att dö!! hur bra kan man ha det? Jag bara undrar J )
Och till nästa gång skulle han tänka ut nått mer jag kan träna som inte belastar bäckenet alls J Jag var helt arenalinad när jag åkte hem, tänk att få ta i lite igen och inte bara ta det lugnt.
Jag kommer antagligen ha värsta bodybuildaraxlarna innan jag är klar, men vad gör väl det ;)
Det är så otroligt långsamt att bara träna stabiliserande bäcken, mage och rygg att jag blir galen.
Helst skulle jag vilja att någon sa åt mig att gå ut och gå, och att det inte gör nått att det gör ont. Typ ”träna på du bara, smärta härdar”
Jag förstår inte varför ingen säger så till mig ;)
Men för att fokusera på det som är bra, för det är trots allt mycket roligare att vara glad än att vara arg, frustrerad och ledsen. Så sköter jag nu nästan all disk och tvätt själv. Jag ska ärligt erkänna att jag aldrig någonsin har tyckt att disk, tvätt och städ hör till ”roliga aktiviteter”. därför känner jag mig lite förvånad över att jag nu faktiskt känner lite glädje över att göra det själv. Det känns på nått sätt inte riktigt som jag, när jag hör mig själv stolt och lyckligt förklara för folk att jag faktiskt kan både tvätta, diska och städa. Städningen lämnar väl i och för sig en hel del att önska. Men jag sopar golven med min långa torrmopp flera gånger i veckan (minst två) och försöker svabba över åtminstone köket varje vecka. Det är av någon konstig anledning ofta väldigt kladdigt och fläckigt just runt barnstolen ;)
Jag kan nu även utan större problem lyfta upp sonen ur spjälsängen när han står upp! Det skulle jag vilja kalla vardagslycka!