foglossning.blogg.se

Här tänkte jag samla information om foglossning under och efter graviditet. Då jag själv drabbats och söker med ljus och lykta efter information tänkte jag samla det jag hittar och hoppas att andra ska kunna få lite hjälp på vägen och kunna hitta information lite lättare :)

Vad är det för fel?

Det har jag legat och funderat på i natt. Ännu en natt utan sömn, ännu en natt med allt för mycket smärta. (ja jag vet att jag gnäller men jag gillar inte att ha ont, faktiskt.) Ännu en natt med små stressattacker. Jag tycker inte alls om att dom äckliga stressattackerna börjat hälsa på igen. Varken dagtid eller nattetid. Så himla kul är det inte att ligga och flåsa, svettas, ha hjärtklappning och pirr i hela kroppen och en hjärna som alarmerar: spring för helskotta! människa gör nånting!

Å det enda man faktiskt kan göra eftersom det gör ont redan och ännu ondare om man faktiskt försöker göra nånting, är att ligga still och vänta tills det går över.

Det kanske är vårkänslor, nu när det är vår vill ju hjärnan börja röja järnet, medan kroppen fortfarande tror att halv snigelfart är en bra takt att reparera sig på. Så kallad inre konflikt kanske? Vad vet jag, mer än att det gör ont och är jobbigt.

En annan sak som är väldigt jobbig just nu är disciplinen, träningsdisciplinen, viladisciplinen och ät-inte-allt-som-är-löst-disciplinen.

För om jag inte tränar och inte åker iväg till sjukgymnastiken eller akupunkturen så orkar jag ju göra mer hemma. Får mindre ont, mindre må dåligt efter ansträngningtid och mer tid att försöka leva ”normalt”. Då blir vilan inte lika frustrerande och jag inte lika sugen på att äta nått.

MEN eftersom jag faktiskt fattar att det är all träning som gör att jag faktiskt kommit så här långt att jag kan börja göra saker igen (om än i pyttesmå doser) så fattar jag också rent logiskt att jag måste fortsätta att träna för att bli ännu bättre och kunna göra mer saker på riktigt. (Och inte genom att smita från träningen J )

Alltså dilemma… Det är jädrit svårt att tänka långsiktigt när man vill göra kortsiktiga saker.

Så då tvingar jag mig att göra hemövningar (erkänner, jag har slarvat lite, men nu tagit mig i kragen igen) jag åker på sjukgymnastiken (utom just idag då såklart, eftersom mensvärk, huvudvärk, bäckenvärk som strålar både uppåt och nedåt inte är en bra kombination med köra bil och träna, det är ju såklart ingen bra kombination över huvud taget, men ni fattar) Jag åker på akupunkturen. Jag ställer alarmet på mobilen och lägger mig och vilar. Och jag försöker att inte äta allt som inte är fastskruvat.

Å så väntar jag.

På att bli bra

På nästa förbeskade stressattack

På att jag ska vakna upp och inse att allt det här bara är en jäääätttttelång mardröm.

På att smärtan helt plötsligt bara ska glida bort och glömma att komma tillbaka

På att jag helt plötsligt sitter/ligger/står/går utan att ens reflektera över att jag faktiskt gör det.

Å på den där goda fen, visst finns hon väl på riktigt??

 

Medan jag väntar skriver jag lite här och så är jag så glad  för att jag fått lite mejlkontakt med några av därute i världen J Tack för att ni finns!

Taggar: Foglossning, PGP, Pelvic Girdle Pain, baekkenloesning, baekkensmerter, bäckensmärta, kronisk smärta, symfyseolys;

Tankar om livet

Jag har nu fyllt 39 år. Grattis till mig J Senaste tiden har jag funderat en hel del. Dels har jag funderat på det här med foglossningen såklart, det gör jag väl ungefär jämt. Men jag har också funderat en hel del på hur självisk man får lov att vara.

Om man betänker fakta, att jag var 36 år när jag blev gravid och då var väldigt nöjd med mitt liv. Jag har verkligen haft ett bra liv och utbildat mig och jobbat med saker som jag älskar. Jag har en bra familj, underbara vänner, en sambo jag älskar och en underbar sambofamilj. Och nu har jag ju såklart värdens finaste, klokaste och underbaraste barn också.

Summan av den tanken är ju att jag har det oförskämt bra. Riktigt bra alltså.

Nu kan jag ju dessutom gå kortare sträckor, sitta lite längre stunder och stå längre stunder. Jag kan även oftast vila bort den värsta värken på några timmar. Inomhus hemma rör jag mig oftast relativt obehindrat. Vi har ju som tur är inget stort hus J

Jag kan även oftast gå i trappen upp till övervåningen några gånger per dag utan att få dödens ont. Visserligen inte som förut när man bara går upp och ner utan att ens märka att det var en trapp i vägen, utan långsamt och fokuserat och ofta ett steg i taget och gärna på snedden. -men det går!

Så med det sagt vill jag bara säga att jag förstår att jag har det bättre än många andra. Men jag saknar väldigt ofta mitt vanliga liv. Det innan graviditeten. När jag utan att fundera särskilt mycket promenerade mycket i skogen med hunden, red eller körde hästarna flera gånger i veckan. Jobbade med två jobb och ofta åkte och hälsade på mina vänner. När en utlandsresa var möjlig och att kunna gå vart man vill när man vill var en självklarhet.

När man bara körde på helt enkelt och kunde vara helt död av fysisk aktivitet på kvällen.

När man kunde baka det man ville och laga den mat man ville utan att ta hänsyn till en bra eller dålig dag och hur många moment och hur lång tid det räknas ta.

När 2 km promenaden kändes för kort och fjantig för att ens räknas som promenad, istället för att som nu räknas som ett stort mål som jag vill kunna göra igen.

När 8 timmars bilkörning kändes som en baggis eftersom man skulle hälsa på nån man tycker om, långtråkig och tidskrävande och pengaslukande absolut. Men väldigt långt från omöjlig. Istället som för nu, när 30 minuters bilkörning garanterat ger ökad smärta och känns som en utmaning. För om det blir fel på bilen eller något händer kan jag inte bara traska iväg och be om hjälp.

Nu till min fundering om hur självisk man får lov att vara.

Sonen kommer växa upp som ensambarn. Det är något som jag tycker är väldigt jobbigt. Inte för att jag tror att han kommer ha en superdålig uppväxt för det. Jag hoppas ju att han får goda vänner och kommer ha det bra ändå. Men sen, när vi, föräldrarna, blir gamla. Då blir han ensam om att försöka hinna hälsa på och allt sånt. Och det mitt i livet när han ska försöka hinna med jobb kanske familj och vänner och sitt eget vardagsliv. Det måste bli en enorm stress.

Och det bara för att jag inte vill bli lika dålig igen, eller värre. För att jag inte vill utsätta min kropp och knopp för en graviditet till. För att jag inte vill kämpa mig tillbaka hit en gång till.

Jag har ju haft ett så bra liv och har fortfarande fast på ett annat och mer smärtsamt sätt.

Frågan är alltså hur självisk är man när man sätter sitt barn i ensamsitsen bara för att skydda sig själv. Borde jag kanske bortse från migsjälv och hoppas på det bästa och gå ett varv till genom helvetet (det känns ju faktiskt lite så J ) Eftersom jag vill att han ska ha ett syskon att dela bördan med. Fast om man då betänker att syskonet kanske helt enkelt flyttar till Australien gör det ju eg ingen skillnad.

Äsch.. Jag kommer aldrig bli klok på det där ändå… lika bra att sluta försöka komma nått bra svar.

Taggar: Foglossning, PGP, Pelvic Girdle Pain, baekkenloesning, baekkensmerter, bäckensmärta, kronisk smärta, symfyseolys;

Bara att bryta ihop och komma igen.

Igen! Och Igen och igen…. Och Igen. Å en gång till.

Det är hysteriskt frustrerande att ha ont. Jag hatar att ha ont. Och jag hatar att inte kunna påverka min vardag som jag vill. Jag hatar att ta hänsyn till min kropp. Hela tiden. Det är så himla mycket jag vill göra. Men då måste allting planeras och planeras och planeras. Och hur väl jag än planerar så kan jag inte lita på att kroppen sköter sig. Det är så irriterande att jag tror jag blir galen.

Min läkare fick ett infall och började tänka själv.. Åtminstone tror jag det var det som hände. Han ringde och tyckte att det kanske var dags att skicka mig på ryggrehab och att vi skulle få ihop ett möte med fk, arb.fm och min arbetsgivare för att se vad jag skulle kunna börja jobba med.

En månad efter att vi sågs senast, om jag inte blivit bättre än såhär på ett år, får ett rejält bakslag som det tar en månad att komma ikapp mig efter. Vad tror han eg hänt under mars månad? Den goda fen kom och hälsade på kanske?

När jag sa att fk inte tyckte det var någon idé att ha ett sånt möte eftersom jag fortfarande har svårt att sitta, stå och gå mer än korta stunder säger han: ojdå är det fortfarande så illa. Då kan du nog inte gå på ryggrehab heller…

Så nu ska jag få en remiss till Torstensson (igen) alla fall så får vi se vart det leder.

Bättre lycka nästa gång, eller vad säger man?

Taggar: Foglossning, PGP, Pelvic Girdle Pain, baekkenloesning, baekkensmerter, bäckensmärta, kronisk smärta, symfyseolys;