Min bakgrund i foglossningens värld
Jag har alltid trott och tyckt att bäcken är ett stabilt mitt-på-kroppen gångjärn. Och har väl behandlat det lite som en bil. Det ska bara fungera. Kanske lite naivt, men mitt bäcken har aldrig gjort något som helst för att få mig att tänka en extra tanke på det. Det har bara fungerat.
Så när jag blev gravid hade jag aldrig en enda tanke på att mitt bäcken skulle göra någonting annat än sitt bästa. Jag ska inte säga att det inte gjorde det utan erkänna att jag helt enkelt inte förstod.
Jag kände av min foglossning väldigt tidigt, jag vet inte när jag kände det första gången eftersom jag jobbade väldigt mycket när det hela började, jag var ständigt förkyld och fick massa kortison-nässprejer och annat smått och gott utskrivet. Alltså tyckte jag inte det var konstigt att jag var kroniskt trött, illamående och hade molande värk i höfter och bäcken. det var ju ändå inte värre än att jag stod ut och jag skulle ju snart på semester.
v 7 var jag i när jag förstod att det var en liten krabat som hade bosatt sig i min mage.
och eftersom min barnmorska så fort jag frågade något om illamående, oförmåga att äta, oförmåga att sova och värk så var allt normalt och inte farligt. alltså kämpade jag på. tills jag inte kunde röra mig längre. Jag var först halvtidssjukskriven och sen heltidssjukskriven sista månaderna. sista månaden kunde jag bara med stor möda ta mig från sängen till toaletten. om jag råkade böja ett knä högg det så i bäckenet att jag ramlade omkull och då kom jag inte upp igen.
Jag hade även mycket förvärkar som var ganske kraftiga och kom en gång i timmen i ungefär ett dygn åt gången.
En stor och aktiv bäbis som gjorde det bästa för att liva upp tillvaron gjorde inte det hela mer behagligt.
Jag blev igångsatt på utsatt datum då jag hade extremt mycket fostervatten, svårt att röra mig, och hela kroppen hade svällt upp av vätska och blodtrycket brakade i höjden. Det gick inte riktigt som planerat då värkarna kom så aktivt att det aldrig blev paus mellan, men jag öppnade mig inte som tänkt. Så det avbröts och jag skickades hem med ny tid för ultraljud 5 dagar senare. under dom 5 dygnen hade jag en ordentlig värk i timmen. Väl tillbaka blev jag igångsatt igen och med samma resultat som sist så det blev tillslut akut kejsarnitt.
Jag vet inte om alla förvärkar och sen värkar har hjälpt till att sabba fogarna, men idag drygt 10 månader efter snittet har jag fortfarande stora problem att sitta, stå, gå och även att ligga länge i samma ställning.
Det var min väg hit :) och anledningen till varför jag grottat ner mig efter information om just detta.