Privat Foglossning, PGP, Pelvic Girdle Pain, baekkenloesning, baekkensmerter, bäckensmärta, kronisk smärta, symfyseolys

Livet tror jag

Idag har jag ägnat mig åt själavård! Först  träning hos sjukgym och sen virk och sy pyssel hos en vän.

Jag tränar nu 6 olika övningar + promenader hemma varje dag, och nej, jag fuskar otroligt sällan. När jag väl fuskar beror det oftast på att jag inte hinner göra övningarna på morgonen utan att någon övning blir hängande kvar över dagen och tillsist glöms bort eller att jag har fått för ont under dagen så jag medvetet hoppar över den på kvällen. Men annars har jag träningen som väldigt hög prio, för jag vill ju faktiskt bli bra. På ”gymmet” gör jag nu 5 övningar. 2 för bäcken/mage/rygg stabiliteten och 3 för armar, axlar och bröstmuskler där jag ligger eller står så att bäckenet är avlastat. Och vad resulterar det i kan man undra.

1. Jag blir mer motiverad att träna när jag får ta i lite och blir lite varm.

2. jag får lite bra träningsadrenalin som ger mig mer glädje och ökad livskvalité och

3. jag får träningsvärk. Riktig jädra träningsvärk! Och det resulterar i att jag får ont någon annan stans än bäcken/rygg. Och DET är faktiskt skönt.

Eller som jag så fint uttryckte mig till sambon: Fattar du hur stark jag kommer bli?!?!

Han blev av någon konstig anledning inte jätteimponerad ;)

Men nästa vecka ska jag testa att träna två gånger med ett par dagar mellan, under förutsättning att jag inte dör efter idag.

Skulle jag dö efter idag skulle jag däremot tro att det mer beror på själavård nr två. 3,5 timmars pyssel, visserligen mestadels liggande/halvliggande. Det är baske mig värt lite smärta.

Både jag och hunden mår bra av att komma bort lite hemifrån och ha det lite trevligt.

Annars varvas bra dagar med dåliga dagar. Ibland dyker det upp en jättebra dag och då blir jag så till mig att jag tror jag ska kunna börja jobba snart, och då blir jag så glad att jag gör för mycket och så får jag dåliga dagar efteråt och då blir jag så ledsen och tror att jag aldrig mer ska kunna jobba, eller leva ett normalt liv över huvud taget.

En sån dålig dag tittade jag på min lilla son och undrade om det var värt det.

Han måste ha känt att jag tittade på honom för han tittade upp från sitt pyssel, log och kom fram och gav mig en kram runt benen. Och då kom jag fram till att det är värt varenda sekund av smärta, frustration och ovisshet. För hur länge jag än lever kommer han alltid vara det finaste och bästa jag någonsin har.

#1 - - Lotta:

Åh det var så mysigt att ha dig här Maria! Det måste vi snart göra om! Stor kram

Svar: absolut! det är ett måste :) jättekramen tillbaka :)
Maria