Läkarbesök och så
Eftersom jag inte vill ha bakslag hade jag bestämt att bakslaget gått över i måndags. Jag hade ju vilat hela helgen, inte ens tränat (eftersom det gjorde så ont). Så jag åkte helt enkelt till sjukgymnastiken på måndag morgon som vanligt. Ignorerade den lilla rösten som försökte göra mig uppmärksam på att jag inte var i särskilt god form.
Jag pratade lite med sjukgymnasten, försökte träna och fick ge upp trots att jag verkligen anpassade träningen till microträning.
Jag vet inte varför jag har ont, sjukgymnasten vet inte. Så jag åker hem.
Väl hemma blir det bara värre och värre tills jag på em ligger i sängen och försöker låta bli att andas eftersom det gör så ont att andas, och att ligga och att finnas till. En kompis ringer och jag hör på henne att hon blir riktigt orolig över mig. Hon beordrar mig att ringa vårdcentralen. Så jag gör det. Får en tid till idag kl 9.
Känner mig lite onödig. Så ont har jag väl inte? Det går väl över. Det är jobbigt att ha ont, men det är sannerligen jobbigare att erkänna det.
Jag hade aldrig ringt vårdcentralen om inte min kära vän blivit så orolig över mig. Att jag har svårt att tänka och prata eftersom jag har svårt att andas spelar liksom ingen roll.
Jag tror ändå på nått sätt att ingen ska tro att jag har ont. Att dom ska tycka att jag tar upp onödig tid som dom borde ägna åt någon som är sjuk på riktigt.
Och jag hade ju redan tagit maxdos alvedon och voltaren.
Jag andades bättre i morse, inte bra kanske eftersom jag fortfarande bukandades ganska ytligt och ganska fort. Men bättre.
Funderade på om jag verkligen skulle åka till vårdcentralen eller om jag bara skulle ta upp onödig tid för dom. Dessutom vet jag ju att själva resan till vårdcentralen gör att smärtan blir värre sen.
Men jag åkte, och hela resan gjorde väldigt ont och när jag väl var framme gjorde det så ont att jag hade riktigt svårt att andas igen.
Det tog en evighet bara att ta sig in och när jag väl satte mig önskade jag bara att jag skulle kunna få andas normalt igen. Och helst inte ha så ont och helst bli av med yrseln och illamåendet. Alternativt att nån helt enkelt bara gav mig lite aktiv dödshjälp.
Min vanliga läkare var sjuk så jag hade en akut-tid hos en annan läkare. Hon var väldigt trevlig och hade läst min journal och tyckte uppenbarligen synd om mig. Hon både sa det och klappade mig på kinden när jag gick därifrån.
Nya smärtstillande, antiinflammatoriska och en medicin mot magsår som förebyggande eftersom jag blir så illamående av voltaren och dom här nya tydligen är ännu starkare.
Jag tog dom direkt jag kom hem och det verkar funka hyfsat hittills. Jag är fortfarande illamående och helt slut i kroppen. Men smärtan är mindre och jag kan andas normalt igen.
Dagens akupunkturtid är ombokad till på fredag. Då måste ju den nya medicinen vara i full gång och jag har vilat ytterligare några dagar.
Kvällens styrelsemöte fick jag lämna återbud på och torsdagens träning är inställd.
Nog sjutton borde jag klara att ta mig till akupunkturen då?!
Jag gick dessutom och la mig kl sju med sonen. Väl uppallad med kuddar och extra täcken.
Så nu ligger jag här och låtsas att det inte gör så ont och att jag inte är så illamående. Och jag är grymt tacksam för att pulsen slutat försöka slå sig ur min kropp, yrseln är så gott som borta musklerna har slutat krampa och framför allt, jag kan andas normalt!