foglossning.blogg.se

Jag är SÅ mycket bättre. Jag är så fruktansvärt, otroligt, hysteriskt mycket bättre. Varför gör det då ont? Varför kan jag inte få sova och varför samarbetar inte mitt bäcken?

Jag är verkligen så himla mycket bättre än för ett år sen. Varför kan jag inte bara få bli bra? Vad är det för fel med att vilja ha ett normalt liv?

Jag kan erkänna att jag gjort för mycket. Inte för mycket jämfört med vad jag skulle vilja göra, men uppenbarligen jämfört med vad min kropp (läs bäcken) anser vara rimligt, såhär två år efter att sonen är född.

Idag fyller förresten min hund 6 år. Och det gör så fruktansvärt ont i själ och hjärta att hon inte är här hos mig. Det är hennes första födelsedag som jag inte ens kan krama om henne och säga grattis gumman. Det är såklart bara själviskt av mig att önska att hon var här, hon har det såklart 1000 gånger bättre hos pappa och Tina. Långa promenader, agility-kurs och 100% uppmärksamhet och tonvis med kärlek.

Jag skulle ändå vilja kunna krama om henne.

Det har varit två ganska hektiska veckor nu på slutet. Magnetröntgen, födelsedagskalas, besök, träning, akupunktur, extra stunder själv med sonen. Jag har uträttat en del ärenden själv som jag inte kunnat tidigare. Tex handlat och alltså burit (i ryggsäck) 2 pkt glass OCH 1 liter fil OCH en klase bananer samtidigt. Tungt. Påstod mitt bäcken alla fall.

Det var inte så skönt men det gick att genomföra och det är STORT!

Så igår kom det… bakslaget…. Jag tror att jag upptäckte det i tid. Jag tror att jag gensköt det och mildrade konsekvenserna. Jag tror det. Jag hoppas det. Jag inbillar mig att det känns så. Jag kan nämligen röra mig utan att det hugger. Jag avbröt träningen (Jag hatar att avbryta träningen) och jag lät bli att hämta paket. Jag låg och låg och låg igår. Jag gick även och la mig halv sju med sonen kvällen innan så jag kände mig rätt pigg i går morse, innan jag började träna alltså..

Så jag tror (hoppas) att det här är begränsat till ett minibakslag. Så idag ligger och ligger och ligger jag. Väntar på att smärtan ska släppa taget. Så skulle jag gärna sova lite också. Jag har ju ändå varit vaken stora delar av natten eftersom det inte finns nån liggställning som inte gör ont. Inte nån sitt eller ståställning heller för den delen.

Men som sagt, jag är ju SÅ mycket bättre jämfört med förra året.

365 dagar till så kanske man inte ens kan få bakslag, ens minibakslag.

Då slipper sambon förvånat fråga

- Men varför haltar du? Du har inte haltat på jättelänge!

Å så slipper jag svara

- För att det INTE gör ont såklart, det är då man brukar halta.

Så slipper jag muttra pucko och han slipper en surig sambo.

Ska vi säga 364 dagar? Den här dagen har ju ändå redan börjat, så den är så att säga redan förstörd.