Händelserik(a) vecka/or
Så känns det allafall. Det kan ju bero på att det inte händer så mycket i mitt vardagliga liv.
Jag har åkt tåg. Låååångt :) Jättelångt faktiskt!
Jag har åkt till min mamma i Karlstad.
På vägen dit hade jag den osannolika turen att bli hämtad i Stockholm och skjutsad i bil till Karlstad.
Inte många har turen att ha en sån underbar vän som jag, som gör en sån sak för en. Tusen miljarder tack igen Sara!
Det gjorde resan till Karlstad väldigt mycket både enklare, men framför allt trevligare.
Faktum är att den värsta biten av resan var de två första timmarna innan musklerna gav upp och slutade försöka hålla mig stilla och stabil.
Dom första två timmarna var rätt jobbiga med allt krampande, slitande, svidande muskler, bultande huvudvärk, illamående och yrsel. Sen var det som att alla muskler gav upp. Den akuta smärtan och det mesta av det dåliga måendet tynade bort sakta. Nackdelen med det var att hållning och kroppsställning också kalkade ihop.
Jag tycker ändå det har gått över förväntan bra.
Jag kunde visserligen inte sitta så långa stunder utan måste ligga och ligga och ligga.
Men jag gjorde det verkligen :) Och jag överlevde!
Min mamma bor tre trappor upp utan hiss.
Behöver jag säga att det blev en utflykt per dag, med rullstol och kryckor. I ungefär en timme per gång. Sen var det soffan för resten.
För ett år sedan fanns det inte skymten av möjlighet att göra det här. Inte en chans att jag varken hade överlevt resan eller tagit mig upp för trapporna.
Varje dag slog mig den fantastiska tanken:
Jag sitter, ligger och strosar omkring. Men inte hemma hos mig utan hos min mamma :)
Det här öppnar upp för massor av nya möjligheter.
Jag kan åka till folk och hälsa på!
I allafall så länge dom inte räknar med att jag ska kunna göra saker med dom som förut, för länge sedan, i mitt gamla liv.
Så länge det är ok för dom att jag kommer och upptar deras soffa några dagar finns det åtminstone en möjlighet :)
Hemresan som bestod av 6 timmar tåg och två timmars väntan på Stockholm central kändes så gott som omöjlig att överleva när jag satt i rullstolen med kryckor och ryggsäck fast spända på mig och stolen inne på centralen.
Men så fick jag syn på min mormor! Jag trodde inte det var sant! Världens finaste mormor, 89 år. Ser dåligt och går med käpp och så ont i nacken att hon hade svårt att lyfta huvudet.
Utan att tala om det för varken mig eller mamma bestämde hon sig för att komma in till centralen för att hinna träffa mig en liten stund.
Vi har ju inte setts på några år nu. Så min fina lilla mormor tog tunnelbanan in till centralen och började leta efter mig.
Jag skulle göra om resan tusen gånger i rad för att få uppleva den glädjen igen.
Det är sånna gånger jag verkligen verkligen inser vilken jädra tur jag har i livets lottospel.
Hur lyckligt lottad jag verkligen är.
För visst gör det ont både fysiskt och psykiskt att livet tog den vändning det tog. Men jag har lyckan och turen att ha folk runt mig som älskar mig för den jag är. Och som verkligen visar det.
Det finns inte ord nog att beskriva hur mycket det betyder när livet krånglar.
Så sammanfattningsvis: jo det gjorde ont. Riktigt ont men bara i kroppen inte i själen.
Det var svårt att sitta och stå och gå några dagar, jag kom hem i onsdags och jag är bättre nu, men blir fort sliten och stel och får lätt ont. Blir fort illamående och har mycket huvudvärk.
Men vem har sagt att livet ska vara enkelt?
Första gången jag var borta från sonen var det också. Kändes väldigt konstigt, och det värmde mammahjärtat enormt när sambon skickade ett sms och talade om att sonens första ord en morgon var:
Pappa, kan vi ta forden och åka och hämta mamma?
Ä! Va fasen, livet är rätt enkelt ändå :)