foglossning.blogg.se

Säger man väl, ibland är det ljuvligt och fint och marken är plan och fin, å så dyker det upp en tagg lite här och där för att det inte ska bli för enkelt.

 Vintrar är som en hel uppsjö taggar om du frågar mig. Saker som händer i livet gör att taggarna både sticks och rivs.

Men ofta är det ju för att man är oförsiktig, eller nonchalant och inte ser sig för eller tänker sig för.

Det går ju faktiskt ofta att undvika att göra illa sig på taggarna. Man vet ju att dom är där.

Jag önskar jag kunde vara så förutseende. I praktiken.

 När jag ändå önskar mig saker skulle jag vilja ha en kristallkula där jag kunde se in i framtiden just nu.

Sjukgymnast två tycker att jag borde göra Torstenssons program igen. Hon tror att jag kan bli mycket bättre då. 

Observera att jag skrev mycket bättre, inte bra.

Nu har det nämligen börjat dyka upp. Det jag varit så rädd för. Tiden när folket börjar prata om att: du kanske måste börja tänka på att du kanske inte kan bli bra. Du måste nog börja förbereda dig på att du inte kommer bli smärtfri.

Jag vill verkligen inte. Jag vill inte inse att jag kanske inte kan bli bra och jag vill absolut inte börja förbereda mig för att jag inte kan bli smärtfri.

Jag vill inte ha så här ont resten av livet, jag vill inte vara så här rörelsehämmad. Jag vill faktiskt inte det.

Så då tänker du, men gör programmet då. Ja så tänkte jag först också.

Sen började jag fundera på vad det innebär. Det innebär 1 år. 1 år till där jag ska börja med att hitta en så låg smärta som möjligt och sedan försöka behålla den medan jag sakta stegrar träningen. Och på så sätt kommer ligga på en ganska bra smärtnivå.

I mitt fall innebär det även att jag inte kommer kunna göra i stort sett nånting. Jag blir hemmabunden igen, jag kan inte göra mina små utflykter, jag kan inte köra bil.

Det innebär att jag och vardagsrummet blir bästa polare igen.

Och jag är inte säker på att jag klarar att gå tillbaka till det stadiet. Inte psykiskt. Då är jag tillbaka i stressattackernas våld. Ångestens kladdiga fingrar kommer antagligen börja komma och vilja umgås igen.

Dessutom plingar en liten klocka bak i mitt huvud som säger att Torstensson sagt att man bara har en chans, att det inte hjälper att göra det igen..

Måste kolla mina anteckningar och se om jag skrivit något om det.

 Dessutom vill jag fortfarande till Ängelholm för bedömning. Men det är ju inte kompatibelt. Ska jag alltså skjuta upp Ängelholm ett halvår eller ska jag hoppas på Ängelholm och börja med Torstenssons program efter det.

Eller ska jag köra stenhårt på Torstensson och se hur läget är när jag förhoppningsvis har möjlighet att åka till Ängelholm i sommar. Är jag jättemycket bättre eller är det ingen större skillnad?

 Känner att jag måste börja leta mina anteckningar och att jag måste ha ett lååångt samtal med min sjukgymnast. Antagligen borde jag även boka tid hos kuratorn igen. Jag orkar inte ha mer stressattacker.

Jo men det blir nog en spännande vår :)