Privat Foglossning, PGP, Pelvic Girdle Pain, baekkenloesning, baekkensmerter, bäckensmärta, kronisk smärta, symfyseolys

Sammanfattning av Januari

Det börjar närma sig slutet på Januari, första månaden på året när jag blir bra :)

Hur har det egentligen gått hittills kan man undra.

Det har varit en månad av känslomässigt kaos och det har varit svårt att fokusera.

Dels blir det så tomt och tyst när helgerna blir vardag och sambo och son återgår till ett vardagsliv och jag inser att jag fortfarande ligger här.

Bassängträningen på sjukhuset fick ett abrupt slut när sjukhuset meddelade att bassängen stängs. Framförhållning 1 vecka.

Försöker öka på den vanliga träningen genom att göra tre små övningar hemma varje dag jag inte tränar bassäng eller vårdcentral.

Får lov att inse att det pga ändrade förhållanden på hemmaplan så funkar inte det nu.

Dom ändrade förhållandena beror på att jag veckan före jul akut var tvungen att avliva min gamla häst. Vilket gjorde att jag var tvungen att akut flytta min andra häst två mil bort. Vilket i sin tur gör att jag måste åka iväg till hästen helst varje dag, men eftersom jag inte klarar det, så minst varannan dag. Vilket såklart ger ökad smärta. Och ger mig en insikt i att jag inte är så bra som jag tror.. igen.. jag hatar den insikten.

Jag hoppas jag hittar en snäll vänlig häst som vill gå och skrota här hemma tillsammans med min häst väldigt snart. Så jag kan få min pysseltid med häst tillbaka.

Det ger mig sinnesfrid och ro och själslig frid.

Livet är så mycket enklare om man har sin häst hemma.

 

Jag har även testat att köra i diket och fastna rejält i snön.

Det tog en timme att få hjälp eftersom jag har en pick up och inte är så himla enkel att få upp ur diket utan traktor.

Då kom den igen.. insikten.. Jag är helt jädra körd och helt utlämnad till människors välvilja. Jag kan inte ens gå och hämta hjälp.

Så först ARG! Jä-a plogbil som plogat utanför vägen. (till plogbilens försvar kan nämnas att fortfarande när jag stod med halva bilen i diket och två hjul nätt och jämt på vägen så var plogpinnen INNANFÖR min bil.)

Sen LEDSEN Jag är helt värdelös.. kan inte ens gå tillbaka några hundra meter och be om hjälp.

Sen GLAD det stannar folk tillslut som faktiskt vill hjälpa till på riktigt, och som inte bara vevar ner rutan för att tala om att dom ändå inte kan dra upp mig så tyvärr kan dom inte hjälpa mig.. och swisch iväg.

Sen TACKSAM för att det finns snälla människor som min granne som genast åkte från jobbet för hjälpa till och kvinnan som stannade och höll mig sällskap och ringde efter sin svärfar för att be honom komma och försöka hjälpa till och plogbilen som fast han inte ville tillslut hjälpte mig upp allafall. (Och som när han insåg att jag gick med kryckor tyckte att det bara var roligt att kunna hjälpa till :) )

Jag är även tacksam att jag missade hastighetsskylten med ca 2 dm och att bilen klarade sig utan skador och att framförallt är jag mycket tacksam att jag inte krockade och gav mitt bäcken en rejäl smäll.

 

En sak till som jag är både glad och tacksam för är att jag fått tillbaka känsel i rumpan. Jag visste inte ens att den var borta om jag ska vara helt ärlig. Jag är så van vid den domnade molande känslan att jag fick en chock när jag helt plötsligt en dag på väg till sjukgymnastiken tyckte att jag satt obekvämt. Det obekväma visade sig vara ett veck på värmedynan som ”alltid” varit där. Och som jag flera gånger funderat lite på varför det inte är obehagligt att sitta på. Jag har alltid kommit till slutsatsen att antingen sitter jag inte på det fast jag tycker jag borde göra det, eller så är det så mjukt att jag sitter ”ner” det så det inte känns.

Sanningen var alltså den att jag inte haft nån vidare känsel i rumpan på länge.

 

Jag tror jag har bassängträningen att tacka för den känseln.

Även om det faktiskt blev mycket svårare att hitta en bekväm ställning med känsel, både när jag vill ligga och sitta, så är det rätt skönt att ha den tillbaka.

 

Rent smärtmässigt har det varit en ganska dålig månad då jag har knaprat värktabletter fler dagar än på länge. Men jag har även gjort en hel del saker jag inte brukar och eg kanske inte kan/borde.

Rent känslomässigt har det varit så mycket upp och ner att man kunde tro att jag aldrig hört talas om balans och fokus.

Jag kan ändå tänka mig att sammanfatta månaden (hittills) som helt ok under omständigheterna.

 

Jag har skrivit aktivitetsdagbok sedan dec och tittar man i den så syns det otroligt tydligt att aktivitet=smärta och vila=mindre smärta. Det syns även tydligt att glädje+aktivitet= ja det gör ont, men det är ok. Ledsen/frustrerad/arg+aktivitet= jävlaförbannadeskit, jag hatar mitt liv-känslor

 

Det tolkar jag som att så länge jag klarar att hålla mig glad, nöjd och tacksam gör det onda mindre ont.

 

Plan för februari: Vara glad, nöjd och tacksam

 

Wish me luck!!

#1 - - Elin:

Äntligen! Som jag har väntat, skönt att Du är på banan igen....i dubbel bemärkelse! Snopet med vattenträning fast det har aldrig passat mig. Det är alltför lätt att göra för mycket, och så får man ännu mer ont! Jo, hästar har en helande kraft, hoppas att Du snart får hem din häst igen och jag beklagar förlusten av din gamla vän. Jag gosar med dotterns medryttarhäst, och bara njuter. Jag tror vi kan enas om att hästar är bäst, och att kvardröjande bäckenuppluckring suger! Länge leve steloperation av SI-lederna. Välkommen! Kram Elin http://backenblogg.blogspot.se/

Svar: Det är det som är utmaningen med vattenträning :) Att få sig själv att inte göra mer än man "ska". Och mitt program är verkligen fjantigt, men uppenbarligen har det gjort något bra ändå! Så jag är rätt glad att jag fått besked att bassängen öppnar igen till veckan!Häst är bäst, inga tvivel om den saken och jag har äntligen hittat en kompis så jag kan ta hem min vackra häst :) Livet leker! Kram!!
Maria