foglossning.blogg.se

Jag är kusligt nära ett bakslag.

Jag känner det i hela kroppen och jag känner igen symtomen som smugit sig på och som jag hela tiden försöker förklara bort inför mig själv.

 Det svider och sticker och värker och muskelkramp på muskelkramp försöker få mig att ligga still. Det strålar ner i benen. Tom fotlederna protesterar.

Men jag vill inte.

För min hjärna har sagt att det är sommar nu och jag mår alltid bättre på sommaren alltså måste jag kunna göra mer saker? Rätt?? FEEEEL....

 Pilutta mig, vi har just haft den kallast maj månad i …. typ mannaminne eller nått. Det blåser och regnar och jag är inte alls så bra som jag borde.

Men jag försöker göra mer saker och låtsas att det ska gå bra.

 Medans kroppen förtvivlat försöker få mig på bättre tankar.

 Så idag när jag legat här och surat med värmekudde för att få musklerna att sluta krampa efter gårdagens bravader slog det mig rätt tydligt.

 Jag är kvar i förnekelsestadiet. Fortfarande efter mer än tre och ett halvt års smärta och alltför många bakslag.

Jag är verkligen kvar här. Vägrar att inse att kroppen är i det skick den faktiskt är.

Helt otroligt, jag hade högre tankar om mig själv måste jag säga.

 Men så fick jag länken jag la in i förra inlägget via sms av en kompis, läste den och så förstod jag lite bättre.

 Jag tillhör dom 2-5 % som har problem fortfarande efter 2 år.. Jo, det kan jag ta.

Så läser jag vidare och inser att jag hör till gruppen ”extremfall” och jag hör Thomas röst i huvudet när han förklarar för mig att enbart träning inte kommer hjälpa mig.

Jag kommer ihåg att jag grät hejdlöst och deppade ett tag innan jag tog nya tag.

Sen hör jag Bengt Sturessons ord att det är väldigt väldigt ovanligt att man blir såhär dålig utan någon annan sjukdom inblandad.

Det viftade jag bort lite i mitt medvetande eftersom.. ja.. jag menar.. jag kan ju inte vara bland dom sämsta? Eller hur? Varför skulle just jag?? osv

Jag läser vidare:

”Många kvinnor jag möter har till viss del gett upp och uttrycker att ”den här smärtan får man väl leva med”, ”det gör ont jämt, men det är ju bara och bita ihop” och ”man får ju ändå ingen hjälp”.”

 Ja just det, jag har verkligen vägrat att ge upp. Men hur länge skulle jag ha orkat det om ingen trodde på mig? Om jag blev nonchalerad och betraktad som fånig, överkänslig och besvärlig. Eller lat??

 Helt plötsligt inser jag att jag har haft väldig tur som blev extremt dålig, jag har haft tur som inte har någon som helst historik inom sjukvården det är tom tur att jag har en läkare som är lat och inte orkar bry sig så mycket så länge jag själv hittar på undersökningar han kan skicka mig på.

Jag har tur som har en sjukgymnast som är öppen för andra tankesätt och som är klok nog att se när det är läge att dämpa mig (oftast) försiktigt pusha mig (när jag börjar känna för att ge upp) Och som lyssnar när jag berättar om forskning jag läst om.

Jag har tur som är omgiven av människor som känner mig på riktigt och som förstår och som stöttar och finns till hands.

Nåja, om jag nu är en sån turgumma.. vad är problemet då?

 ”För de värst drabbade kvinnorna tillkommer dessutom känslan av att vara värdelös: som mamma, partner och älskarinna.”

Ahh! Huvudet på spiken... Jag känner mig så jävla värdelös. Hela tiden.

 Därför erkänner jag helst inte hur ont det gör egentligen, jag smusslar i mig lite smärtstillande så inte sambon ska se att jag tar dom eftersom jag vet att han genomskådar mina ”inte så farligt, det går bra” och jag vet att han kämpar livet ur sig för att jag ska ha det bättre. (se där, jag har tur igen!)

Och även fast jag verkligen försöker att inte visa min omgivning hur ont det gör. Kommer jag ju liksom inte ifrån att jag till sist blir i stort sett okontaktbar för det gör för ont för att tänka och hjärnan lägger ner, ställer in sig på primitiv drift. Andas, försök håll kroppen i rätt position, leta efter ställen att ligga på. Andas, skit i kroppen, se till att den inte ramlar iväg bara. Andas.

 Och det knäppa är att även här, när jag har svårt att höra och förstå vad folk säger, har svårt att se något mer än nån dm runt mig. När kroppen skakar för att det gör ont.

Så gör jag det. Någon frågar hur är det, hur mår du eller har du ont eller nått och jag lyckas rikta blicken mot rösten, försöker få till någon form av leende och svarar: Jodå, det går bra...

För det gör det ju?? Eller?

 Helt jävla värdelös, kan inte ens erkänna att det inte går bra.... Att det inte är bra.

Att det faktiskt är helt otroligt värdelöst att ha foglossning.