Privat Foglossning, PGP, Pelvic Girdle Pain, baekkenloesning, baekkensmerter, bäckensmärta, kronisk smärta, steloperation av bäcken, symfyseolys

Hur går det nu då?

Jo tack det går bra :) Det är nu 12 dagar sedan jag opererade mig och jag ser ljust på livet :)

 Resan till Ängelholm var inte så skön, men resan hem var värre.

Det som hände mellan resorna var att jag kl 9,30 på onsdag fm började göra mig i ordning för blockaden.

Före blockaden görs den vanliga undersökningen för att kolla att man har ont på rätt ställen.

Blockaden görs för att se att det verkligen är SI leden som gör ont.

Att få blockaden gjorde skitont, verkligen skitont. Så ont att det var omöjligt att svara på Bengts glada tillrop och frågor. Nu var ju frågorna rätt relevanta, tex säg till när det spänner, spänner det nu? Gör det ont? Hur känns det? Osv.

Eftersom dom enda ljud jag kunde producera var olika stadier av grymtanden, stönanden och smärre gurglande ljud fick jag en tolk :)

Personalen på Ortopeden på Aleris i Ängelholm är helt enkelt underbar. Från första sekunden till sista.

Jag fick en sköterska som nästan låg halvt bredvid mig och tolkade mitt ansiktsuttryck tillsammans med olika nyansers grymtanden samtidigt som hon strök mig över ryggen och höll mig i handen.

Man ligger ju på mage så det är inte så enkelt att utröna ansiktsuttryck men det kändes mycket tryggt.

 

När man väl har överlevt själva injektionen, så är det dags att vända på sig och det är dags att lyfta på benen och försöka gå igen.

Jag kunde lyfta benet innan efter som jag ju tränat på det :) Men efteråt kunde jag lyfta högre utan att koncentrera jättemycket och utan att det gnirkade och slet i halva mig.

Sen skulle jag gå. Jag tror faktiskt att jag var ungefär lika nervös inför blockaden som jag var inför undersökningen som skulle bestämma om jag var en kandidat för op.

Efter några steg började därför våldsgråta, för det gjorde inte lika ont som vanligt. Särskilt inte med tanke på hur ont jag alltid haft efter dom vanliga undersökningarna.

Så jag grinade och hulkade och lyckades inte på något sätt förmedla om det gjorde ont eller inte :) Tillslut lyckades allafall Bengt få fram ett – inte hick snörvel hick gråt hulk ont- våldsgråt igen.

Å så blev alla glada :) - glädjetårar ropades det runt i rummet och vips var jag på väg tillbaka till sambon och vi blev installerade i mitt rum, med order om att gå upp och känna hur det kändes ungefär en gång i halvtimmen.

 

Och det ska jag säga, att när jag efter en timme, en och en halv kanske skulle gå på toaletten så satte jag ner foten- det gjorde inte ont- belastade hela benet- INTE ONT ALLS!! ingenstans! Nåja, inte på den sidan allafall :)

Det var en sån overklig känsla, det molade inte, det högg ingenstans och det gjorde inte ens ont i ryggen, precis där ryggen möter rumpan liksom, där det alltid stretar och drar och sticker och hugger och har sig.. Det var en sån underbar känsla att jag var tvungen att gråta en skvätt till.

Den känslan när jag belastar benet och det inte gör ont, den har jag etsat fast i mitt minne. För det är så det kommer bli!! Sen när det här är över. Då kommer jag sätta ner först den ena foten, belasta- ingen smärta och sen göra detsamma med nästa fot... och.. ingen smärta!! Jag längtar mig tokig dit!!

 

Sen var det dags för operationen, tack och lov så sover man sött och jag är tydligen lättsövd men svårväckt. Jag längtade faktiskt lite efter att bli sövd om jag ska vara helt ärlig, smärtfrihet under hela operationen : ) Även om jag så klart fattade att jag inte skulle kunna njuta av smärtfriheten tänkte jag att det nog skulle vara skönt för kroppen att slippa skicka massa aj och oj hela tiden.

Tydligen tyckte min kropp det för dom höll på och väckte mig hela tiden och det enda jag sa varje gång dom väckte mig var - mår illa.

Det var ungefär det enda jag lyckades få ur mig till Bengt också när han kom och berättade att allt gått bra och vad han nu mer pratade om.

Jag vet att han sa att det känns väl som en hästspark ungefär? Och jag svarade att jag aldrig blivit sparkad, följt av jag mår illa..

 

Illa mådde jag resten av dagen, kvällen och en stor del av natten. Kunde inte öppna ögonen utan att börja hulka och när personalen kom och ville att jag skulle gå och kissa hela tiden, snurrade hela världen och jag torrkräktes och höll på.

Morfin är med andra ord inte min bästa vän, så jag har fått klara mig utan.

 

Hemresan fick gå med alvedon och ibumetin. Inte så skönt men jag överlevde.

Första dagarna hemma var inte jättesköna, det ska väl erkännas. Men helt ärligt har jag inte haft ondare än vanliga dåliga dagar med tillägget att det såklart gjort extra ont i mjukvävnaderna efter själva operationen.

 

Jag har överlevt på alvedon, och eftersom jag inte tål värktabletter så bra har jag bara tagit precis så jag överlever.

Och ja, absolut det gör ont och det är jobbigt att inte sova på nätterna. Ja det är jobbigt med kryckor hela tiden. Ja det gör ont att resa sig och sätta sig, det gör ont och går inte så bra att börja mig. Jag kan inte lyfta benet så högt. Jag kan inte gå så långt och jag kan inte sitta särskilt länge...

Men va fasen, jag hade mycket ondare än så här hela tiden på båda sidor för 2 år sen. För att inte tala om för tre år sen......

Så.. jag tycker det är helt ok. Jag har ändå inte sovit en hel natt sen graviditeten pga smärtan och jag har i perioder haft det precis som nu förut. Men nu är det en skillnad, jag vet att det går över. Naturligtvis inte fort nog, men det ska gå över!!

 

En sak till som är jobbig är att inte kunna avlasta det andra benet. Det gör att det ibland tom gör ondare på den icke opererade sidan, men det är väl skönt med omväxling kanske.. osäker på det iofs ;)

 

På träningsfronten gäller att röra sig så mycket som det går samt lite stabiliserande träning i sängen. Lätt fixat, och been there, done that liksom. Ingen större skillnad mot ett vanligt bakslag med undantaget... det kommer gå över!!!