Snart 1,5 år
Det är förvisso så att jag är rätt dålig på att räkna, men hur jag än räknar så är jag framme på 1,5 år om en månad..
Okej jag fattar att det kanske inte betyder att jag skulle ta 1,5 år på dagen på mig att bli smärtfri. Men… jag är ju inte ens nära...Jo nära 1,5 årsdagen är det, men inte nära smärtfriheten.
Nu är jag såklart äldre och kroppen har inte fungerat på lite mer än 5 år så det kanske tar längre tid. Eller man kanske inte ska räkna med smärtfrihet när man är fyllda 42.
Men jag är fortfarande så långt från en fungerande vardag att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera saker längre.
Nu börjar jobbet fundera på hur lång tid det kommer ta, och försäkringskassan, och… ja, jag funderar nog mest och det är bara jag som klagar… än…
Men alltså hur lång tid kan det ta? När är det dags att ge upp och finna sig i läget? Finns det inget mer jag kan göra nu? Är det här min framtid? Jobba 3 timmar om dagen, sjukgymnastik 2 ggr i veckan, 2 km promenad varje dag. That´s it?
Är jag inte nöjd med operationerna kanske du undrar? Jo, jag är skitnöjd med operationerna för det är tack vare dom jag inte sitter fast i mitt hus längre.
Det är tack vare operationerna jag kan göra allt det där jag räknade upp alldeles nyss.
Det är tack vare operationerna jag har det sååå mycket bättre än för ett par år sedan, så jag är otroligt tacksam för att jag har fått göra dessa operationer.
Men jag kanske hade för stora förhoppningar?
Jag har kanske missförstått. Jag har verkligen trott att jag ska bli smärtfri, att jag ska kunna leva som innan graviditeten med lite smärre förändringar.
I själva verket kanske det är så att jag kan leva ett bättre men begränsat liv med smärta på en hyfsat hanterbar nivå.
Det är ungefär 700 000 000 000 ljusår mellan dom alternativen i min värld.
Hur lär man sig i såfall att acceptera det? Jag har hela tiden varit så inställd på att bli bra, att bli smärtfri, att få tillbaka mitt liv.
Tänk om jag nu måste fokusera på hur jag kan ha ett hyfsat liv med begränsningar…. Hur lär man sig det? Utan att bryta ihop?
Eftersom jag vältrar dom här frågorna runt runt runt i min skalle hela dagarna har jag ringt till Aleris i Ängelholm och fått en telefontid med Bengt Sturesson på fredag fm.
Jag är skitnervös….
Men jag lovar att avlägga en rapport efter fredag. Då har jag förhoppningsvis en ny plan för livet :)