Uppdatering mars månad :)
Jag har varit på semester igen! Varmt land = Malaysia = gladare kropp. Vila. Återhämtning. Och det blev sååå bra!
Innan vi åkte hade jag rätt ont och fick ställa in träning och typ hela tiden ändra det som var planerat och jag var på det hela väldigt sliten och allmänt less på det här jäkla bäckenet.
Semester 3 veckor. Nytt liv!
Och med tanke på att jag from 1 april går upp till 60% ig tjänst är det otroligt lättande. Verkligen verkligen lättande..
Jag är så otroligt, otroligt glad och tacksam att jag ÄNTLIGEN är uppe på min anställningstjänst. 60%.. smaka på det :)
1 april går jag upp på 60% och 25 juni fyller sonen 6 år…. Det är underbart vad lite man vet om vad som ska hända i livet :)
Hur känns det då?
Konstigt känns det, det känns konstigt att vara både tacksam och bitter samtigt.
För samtidigt som jag är så otroligt tacksam över att jag är så mycket bättre nu är jag sjukt frustrerad över att jag är där jag är och inte där jag var innan jag blev gravid.
Jag menar, jag är 6 år äldre men kan göra mindre, och då är det inte ens åldersrelaterat! Jag menar, folk har ju fött barn i alla tider, varför ska just min kropp vara så värdelös på det? Den har ju funkat så bra med allting annat innan jag blev gravid.
Jag kunde ju jobba heltid som hovslagare och extra som djursjukvårdare. Å nu då? Jo, det funkar bra att jobba som leg djursjukskötare. Men hovslageriet är ett minne blott. Och kommer så att vara. Och det gör ont. Det gör sjukt ont faktiskt.
Men nu ska man ju vara realistisk, och i den faktiska världen är jag helt enkelt fortfarande konvalecent. Med största sannolikhet ett bra tag till.
Men jag har bestämt mig för att ta paus i det ständiga kämpandet för att kunna gå upp i arbetstid nu när jag äntligen kommer upp i 60%
Då ska jag fokusera på att kunna leva. Jobba min arbetstid, och sen utveckla min fritid. Jag ska helt enkelt känna mig nöjd med att kunna fungera hela dagar hela veckor. SEN kan jag börja gå upp i tid. Men nu har jag kämpat varje dag i 6 år ++ för att komma tillbaka till mitt liv och mitt jobb. Haft konstant fokus på att kunna börja jobba och sen kunna gå upp i tid och att kunna utföra mitt arbete utan begränsningar. Och nu är jag snart där.
Så jag är banne mig värd en paus!
Tur att det är sommar snart! Det underlättar kroppens funktion helt enkelt :)
Jag har ställt in mig på att jag alltid kommer få ont när jag gör för mycket, men eftersom härdning faktiskt funkar om det sker i sengångarhastighet så tänker jag inte bry mig om smärtan, mer än att jag antagligen med största sannolikhet kommer fortsätta sura över att den kommer och gör att jag måste vila när min hjärna har 1000 andra planer. Fast jag börjar få lite rutin nu, och har en liten lista på saker att göra beroende på graden av smärta och utslitning.
Ibland är det ju bara att bädda ner sig så varmt och mjukt som möjligt och försöka sova, men ibland kan man ju faktiskt sortera kort på datorn eller rensa nån pärm. Inte alls lika kul som att träna hästar, promenera, leka med sonen eller så. Men man känner sig i allafall inte riktigt lika värdelös.
Å jag tränar fortfarande sjukgymnastik 1 gång i veckan. Det är faktiskt riktigt bra. Där kan man verkligen märka att man blir starkare även när det känns som att man står och stampar på samma jädra fläck som alltid. Och så får man en flashback från när man kämpade som galning med att försöka komma upp på träningscykeln men det bara inte gick att lyfta ena benet högt nog för att nå till pedalen och sen glädjen första gången man lyckades ta sig upp på den jädra cykeln, men det gjorde så sjukt ont att man hyperventilerade 5 minuter efteråt. Å nu? Kliver upp, ställer in cykeln på Hill, trampar 16 minuter och kliver av och börjar göra nästa övning…
Och då mina kära vänner jämför vi inte med innan graviditeten när man inte för sitt liv kunde tänka sig att 16 min på en träningscykel skulle kunna vara nått att glädjas över… varför skulle man eg ens sitta på en cykel i ett rum när man kan cykla ute? DET tänker vi inte på… kom ihåg det!
Nu är vi bara glada över alla framsteg helt enkelt! :)