fogLossning

Min kamp mot foglossning kan man numera följa här: himmelochfog.blogspot.com

Osteopaten påvisade att det pågår en "muskulär dragkamp" i min kropp: de starka benmusklerna sliter i bäckenet och de stackars magmusklerna har inget att sätta emot. Därför har jag fått en magövning, skonsam men effektiv. Bra för oss som inte får göra traditionella magövningar.

Ligg på rygg på golvet. Slappna av i rygg, nacke och bäcken. Låt armarna ligga längs med sidorna. Rulla försiktigt upp huvudet, bara huvudet - skulderbladen måste ligga fastnaglade ska vara i golvet, och räkna till tre. Rulla sedan försiktigt ner igen.

Gör detta fem gånger per set, och tre set per dag.

Allt eftersom magen blir starkare, öka till tio gånger per set, tre gånger per dag.

Jag känner redan verkan efter bara en vecka. Denna övning är inte bara för kvinnor med foglossning, utan alla med ryggproblem kan klara av den. Kom ihåg att slappna av först, och rulla försiktigt!

---

Kommentar: jag är inte medicinskt tränad eller har någon sjukgymanstutbildning. Om du får problem med foglossning, kontakta din bm/ vc.

Kom ihåg att vara avslappnad i kroppen. Och har du foglossning: koppla på bäckenbottenmuskelaturen dvs "set the pelvic" innan du rullar upp.

... att för två veckor sedan kunde jag knappt gå, och i fredags var jag ute och dansade till kl. 1. Två behandlingar av osteopaten. Två stycken.

Önskar att det kan göras en forskningstudie så att detta lyfts fram mer - att fler kan bli hjälpta. Att gå med smärta är det värsta som finns. Man bedövas som människa. Men det är än värre om man går med smärta i onödan.

Jag var på en föreläsning med Ingrid Mogren, docent och överläkare på NUS, som har specialiserat sig och sin forskning på foglossning. Hon gav en presentation över sin forskning, men även inslag från andra.

Här är lite fakta som hon presenterade:

• Foglossning kan inte läka under pågående graviditet.
• Akupunktur är den mest effektiva behandlingsmetoden under graviditet (H-C Östgaard mfl, BMJ).
• 71,7 % känner av rygg- och/eller bäckensmärta under sin graviditet.
• Om man känner av tidigt i graviditeten finns det stor risk att man utvecklar allvarliga symton.
• Om man väntar andra barnet fördubblas risken fölr foglossning jämfört om man väntar första barnet.
• Vikten påverkar: det är negativt att väga mycket.
• Problem med övervikt innan graviditet ger 1,5 ggr risk, medan om man är nöjd med sin vikt leder till 40% minskad risk.
• Kvinnor med hårt fysiskt arbete löper fördubblad risk.
• Efter förlossning återställs de flesta inom sex månader. 5 % är dock inte återställda efter tre år. Medelvärdet (på tid) att bli återställd är 1,4 månader.
• det finns ingen koppling mellan ryggbedövning och kvarvarande smärta.
• Akut kejsarsnitt är bättre än planerat vid foglossning.
• Kejsarsnitt ger ingen bättre prognos efter graviditeten.

Följande bild, kommer från netdoktor och illustrerar på ett bra sätt bäckenet och lederna. Där ges också ett tips på en bra bok, som jag tycker är mycket läsvärd: Baekkenlösning - En håndbog, Vibeke Fraling. P Haase & Söns Forlag, Köpenhamn 1999.IBSN 87-559-1029-7.

---

Bild: netdoktor.se

Efter man har fått sitt bäcken justerat är det viktigt (både enligt den osteopat som behandlade mig i fredags, och den sjukgymnast som behandlade mig i Oxford) att tänka på följande saker:

1. Inte lyfta. Alls. Vill barnet komma upp i famn, sätt dig ner på rumpan och krama den. Vill den inte gå, försök få barnet att gå för egen maskin ändå genom att avleda uppmärksamheten "titta där framme, vilken stor cykel". Men lyft inte. Och bär inget.
2. Inte vrida kroppen. Ta inga konstiga steg med vridmoment. Vrid hela kroppen om du måste ändra färdriktning. Håll ihop benen.

Efter varje justering så är det ömt, och man kan behöva vila en dag eller två efteråt. Eftersom musklerna strävar att få bäckenet tillbaka till "fel" läge, kan det hoppa tillbaka. Förhoppningsvis sker det bara 10% mot vad det var innan.

Det är blandade känslor jag brottas med nu:

• jag är överlycklig att vara näst intill smärtfri. Istället för att en sjukgymnast drog i benet, justerades mitt bäcken på en minut. Jag har inte upplevt att någon förstått sig på bäckeninstabilitet sedan England, och jag är glad att jag har hittat någon i Sverige.
• jag är ledsen för jag har gått två år med smärta, och troligtvis hade jag kunnat blivit botad tidigare om jag visste till vem jag skulle vända mig. Två år med skärande knivar i ryggen och massvis konsumtion av kodein.

Men nu ser jag ljuset. Det var svårt att lämna England och tryggheten jag fick ifrån min sjukgymnast som visste vad hon pratade om, och komma till Sverige där jag har famlat i mörker. Jag vet att många har träffat på knepiga läkare som hävdar att detta inte finns, att man överdriver smärtan och att det inte går att bota. Jag önskar att alla som går med foglossning eller bäckeninstabilitet träffar "rätt person". Vilken skillnad det är.

Att investera i en vetekudde är lägligt om man har foglossning, antingen man syr den själv eller köper färdig. Denna Mirakelpåse kostar ca 180 kr på hälsokostaffären och kommer i pizzakartong á la Dominos.

---

Bilder i montage: privata

... av en osteopat var osannolikt. En mycket märklig, känslosam upplevelse som är svårt att beskriva med ord.

Osteopaten tittade på mig och sa "du har idrottat mycket", vilket var helt korrekt. Efter att han gått igenom min ryggrad sa han "du har slagit i svanskotan" vilket jag svarade att det hade jag inte. Han insisterade, och då kom jag ihåg en gång när jag badade med grannflickan och vi lekte med hennes pappas surfingbräda, för en sisådär 20 - 25 år sedan.

Han visade också hur snett mitt bäcken hade vridit sig sedan maj (då jag fick sista behandlingen i England). De svenska sjukgymnaster jag har träffat sedan dess har inte fått rätt det, vilket jag tyvärr har märkt. Han la händerna lätt vid sidan av mitt bäcken, och som magi kände jag hur bäckenet justerade sig själv. En stor del av smärtan försvann och jag kunde med lätthet stå på ett ben. Mirakel? Jag bryr mig inte hur det går till - jag blev hjälpt. Bäckenet justerades, och spänningen försvann. Det är nödvändigt om man ska kunna bygga upp den saknade stabiliteten med hjälp av sjukgymnastik.

Osteopaten sa också att nu till en början kan det glida tillbaka ca 10 %, men för varje behandling kommer att det bli bättre och bättre. Han påpekade också att jag skulle bli tystlåten och emotionell, vilket jag också blev. På vägen hem grät och skrattade jag om vartannat.

Jag kan varmt rekommendera detta. Jag vet att det låter märkligt när jag beskriver det som "handpåläggning" men det var exakt det som hände. Helt otroligt.

I morgon ska jag få min första behandling. Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Jag har i alla fall efter mycket möda rakat benen för jag fick en hint om att jag skulle behandlas iförd underkläder. *s*

Jag är nog lite nervös. Jag har hört så mycket gott om den här osteopaten, och han har lyckats med samtliga foglossningsfall. Men efter att ha varit i smärta i två års tid vågar jag inte tro på det förrän jag märker av något själv.

Jag går till sängs med en bunt fjärilar i magen.

För att det ska vara en blogg krävs det någon form avv logg- verksamhet. Loggen handlar om min historia och utveckling.

Jag fick foglossning 2002 då jag väntade mitt första barn. Omkring v. 18 konstaterade läkaren att jag hade foglossning. Själv hade jag inte tänkt så mycket på det eftersom jag hade läst någonstans (i någon av alla informationsblad, tidningar och böcker man som förstagångsföderska omger sig av) att "ont i ryggen hör till". Troligtiv hade foglossningen börjat redan 2 - 4 veckor tidigare. Jag blev halvtidssjukskriven, och klarade mitt liv med vetekudde och tens- apparat, som jag hade lånat av sjukgymnasten. Jag provade även stödbälte, men de som fanns att tillgå passade inte min lite mer smalare kropp. De var helt enkelt för stumma och för stora.

Dessutom gick jag på yoga för gravida och vattengymnastik för gravida, men den senare fick jag hoppa av på slutet då det blev för ansträngande. De andningsövningar som lärdes ut på yogaklassen blev ett oumbärligt verktyg för att hantera smärta både under graviditeten och förlossningen, men sedan även efteråt. I v. 33 klarade jag inte längre att arbeta. Jag kollapsade på en föreläsning om mått- teori. Jag ställdes i kö för att få akupunkturbehandling på specialistmödravården, och fick tid i mars. Jag var beräknad till 11 februari.

Sista veckorna var fysiskt och psykoskt jobbiga där jag inte tog mig ur lägenheten, förutom sista dagarna innan förlossning. Plötsligt var bäckenet stabilt och en stor del av smärtan borta. Med största sannolikhet hjälpte bebisens huvud att hålla ihop bäckenet när hon sjönk ner inför förlossningen.

Hon föddes i v. 40 + 3, normal förlossning utan komplikationer, och bäckenet gick ihop direkt efter. Eftersom jag visste att man skulle träna knipövningar, följde jag det sjukgymnasiksprogram som delades ut till alla nyförlösta kvinnor.

Lite visste jag att de problem jag fick med min kropp (nacke, axlar, ryggskott) satt/ sitter ihop med instabilt bäcken. Så även om jag trodde att jag var ok efter min förlossning, för jag hade tränat upp knipet någorlunda och jag inte hade ont, så hade jag fortfarande ett instabilt bäcken. Ett instabilt bäcken kan vara instabila fogar, försvagade (eller i värsta fall icke existerande) muskler och/ eller leder.

När jag sedan under en prommenad en septemberdag 2004 i Toscana fick ont, visste jag direkt att detta är foglossning och jag är gravid. Jag var då i v. 4 - 5, och det hade gått 1 1/2 år sedan vår dotter föddes. Jag satte upp målet att gå 38 veckor, men hur det skulle gå till visste jag inte.
Jag jobbade halvtid, och var mammaledig halvtid, men allt eftersom tiden gick blev situationen ohållbar. Min man fick ta allt större ansvar hemma, och dottern fick gå en extra- dag på dagis. Vi bodde då i England och där visste man inget om akupunktur som behandling av foglossning. Jag fick beskedet av min barnmorska att först i v. 20 kunde jag få komma till en sjukgymnast. Jag fick inte heller någon tillgång till stödbälte eller andra hjälpmedel via barnmorskan, för det skulle gå via sjukgymnasten.
Men, jag kunde gå in på Boots och köpa en tens- apparat för ca 900 kr och den använde jag flitigt. Jag utnyttjade även det faktum att vi hade badkar, och vetekudden pendlade mellan mina fogar och micron.

När jag sedan kom tillbaka till Sverige var jag i v. 18. Jag sjukskrevs på studs, först 50 % i 2 veckor, sedan 100% fr.o.m v. 20. Man hade då slutat behandla foglossning med akupunktur i det landsting jag tillhör, pga ekonomiska orsaker. Hade man tur, kunde den sjukgymnast man träffade på vårdcentralen förbarma sig och ge några stick men detta var inget man kunde räkna med, och ffa var det svårt att hitta dessa sjukgymnaster.
Jag valde då att gå privat, och i slutändan tror jag att vi la ut ca 10 000 kr på akupunktur. Det var värt varenda krona. Saken är den med akupunktur, att man måste gå ett par gånger i veckan i 2- 4 veckors tid för att får igång kroppens reaktion. Därefter kan man gå ner till 1 gång/ vecka. Detta räckte dock inte för mig, utan jag fick fortsätta med 2 gånger/ vecka.
Jag köpte ett stödbälte, och till min glädje hade det kommit ut ett nytt på marknaden från Gula Rehab som var smidigt, flexibelt och fanns i flera storlekar. Ett par kryckor inhandlades också, som gjorde att jag överhuvudtaget kunde ta mig utanför ytterdörren. Jag fortsatte med sjukgymnastikövningar hemma, och de yoga övningar lämpliga för gravida. Men jag blev allt sämre, och då fick jag komma till specialistmödravården. Där blev jag inte speciellt vidare bra bemött första gången. Jag fick ett recept på smärtstillande, kodein, och snart var jag uppe i maxdosen 8 tabletter per dag.

Mitt liv var oehört begränsat. Jag kunde knappt gå, eller överhuvudtaget röra mig. Jag satt timmar i duschen, och det hände ibland att jag satt på golvet i duschen och inte kom upp utan fick sitta där tills min man kom hem. Det hände att jag låg i sängen, och inte kom upp utan fick vänta tills min man kom hem och kunde hjälpa mig upp. Jag kissade på mig för att jag kom inte till toaletten. Jag brottades konstant med mörka tankar, och tillslut delade jag in dygnet i fyra stycken 6- timmars pass där mitt mål var att överleva ett pass i taget. Min man började att arbeta hemma för att vakta mig.

Tillslut fick jag tid igen hos specialistmödravården, och den här gången fick jag träffa en annan läkare. Jag var nu helt nerkörd både fysiskt och psykiskt. Jag hade öroninflammation, ögoninflammation och halsinfektion. Jag hade inte sovit mer än 2,5 timmer per natt, och hade svårt att seperarera på vad som var verkligt och fantasi. All min tid och energi gick åt att överleva smärtan. Jag som person existerade inte längre, utan det fanns bara foglossning kvar. Jag fick de mediciner jag behövde, ett löfte om att de skulle sätta igång mig när jag än ville (inom 24 timmar). Jag bad om att få ett extra ultraljud för att få en uppskattning om bebisens vikt, men det viktigaste var också att få se vem det jag kämpar för. Jag grät när jag såg en liten hand, och det kändes rätt att fortsätta min kamp.

Man gjorde då försöket att sätta in en epidural på mig, så som man gör med cancerpatienter som har mycket ont. Jag fick morfin inpumpat i kroppen, och var inlagd i fem dagar. Tyvärr tog epiduralen snett fyra dagar utav fem, men den första dagen var ljuvlig och jag var hög av lycka. Men detta innebar också att någon såg mig, och jag fick hjälp med andra hjälpmedel. En arbetsterapeut kom hem till oss och gick igenom de funktioner som fattades. Det ställdes en möbel brevidsängen så jag kunde dra mig upp själv,en glidtunnel att ligga på så att jag kunde vända mig i sängen, duschstol i duschen så att jag kunde sitta och duscha, stol i köket så att jag kunde äta mat med min familj och även någon gång hjälpa till att laga den, samt en rullstol. Detta skedde i v. 36, och jag önskar givetvis att jag hade kommit i kontakt med arbetsterapin tidigare.
Med dessa hjälpmedel klarade jag två veckor till. Måndagen i v. 38 ringde jag till specialistmödravården och sa att nu ville jag bli igångsatt. Jag hade klarat det mål jag satt upp för mig själv. Eftersom jag hade tid för akupunktur bestämde vi att igångsättningen skulle ske på tisdagen. Jag bad sjukgymansten att sätta några nålar som stimulerade värkprocessen, och så blev det. Mycket riktigt, jag fick värkar.
Jag ringde in till förlossningen, och jag fick komma in och sova över. På tisdagsmorgonen kom en barnmorska in och förklarade vad som skulle hända med igångsättningen. Hela min kropp skrek nej. Jag drog mig ur, och vi åkte hem igen. Jag sov i 48 timmar, vaknade bara till för mat och toalettbesök. Natten till fredag gick vattnet och värkarna växte sig starkare. Han föddes fredag eftermiddag, och jag hade en helt fantastisk förlossning.

Kommentar: jag är inte medicinskt utbildad eller tränad. Om du får eller redan har foglossning kontakta din bm och/ eller sjukgymnast.

När man har foglossning, både när man är gravid och efter förlossningen, är det viktigt att träna på att gå. Detta är dock en hel vetenskap.

• Position: stå rak i ryggen, dra in rumpan och spänn de nedre magmusklerna dvs kniiiiip. Kontrollera att de övre magmusklerna fortfande är mjuka. Glöm inte bort att hålla koll på knipet när du går (detta är svårare än vad man tror). Kontrollera gärna din position i en stor spegel.
  
• Fotriktiga skor. Adjö glamour, goddag tant.
  
• Ta gärna tid och sätt upp ett mål: jag ska gå femton minuter. Får du ont efter prommenaden, så sänker du nivån till tio minuter nästa gång. Fixar du femton minuter, öka istället till tjugo osv. Du kan använda samma tänk fast med distans. Målet kan exempelvis vara att man ska klara en kilometer och sedan ta mäta hur lång tid det tar att gå denna sträcka. När du har kommit till en platå (ex. det tar 10 minuter att gå 1 km), ökar du distansen till 1,5 km och upprepar beteendet.
  
• Gå själv, rör på armarna. Släpa inte runt på barnvagn. Men om detta är enda möjligheten för dig att gå, är det bättre att gå med barnvagn (inklusive barn) än att inte gå alls.
• Sikta på att gå 1 - 3 ggr/ veckan.
• Skriv gärna träningsdagbok, så att du kan följa din utveckling.
• Stretcha för och efter: baksida lår, framsida lår, rumpa, vad och höftböjaren. Håll stretchen 30 sekunder och stretcha alltid båda sidorna.
• Dagen efter träning, vila.
  

---

Kommentar: Dessa inlägg bygger på mina erfarenheter med foglossning, och de råd och träningsprogram jag har fått ta del av. Jag är inte utbildad sjukgymnast eller medicinskt utbildad eller tränad.

Jag ska försöka i det här inlägget berätta om en del saker man kan göra innan man blir gravid, om man nu har chansen att känna till något "innan". Vill dock påpeka att detta inte är kontrollerat av någon medicinskt expert, utan jag nedtecknar mina egna erfarenheter och åsikter!

Om man har haft foglossning tidigare är det av yttersta vikt att man har varit helt smärtfri minst sex månader innan man försöker att bli gravid igen och man har fått tillbaka stabiliteten i bäckenet.

För att förstå vad man kan göra i förebyggande syfte behöver man känna till vad foglossning är för något. Det är inte säkert att man kommer att bli drabbad av det, men de flesta känner av något i slutet av graviditeten. Foglossning är att  fogarna i bäckenet (en fram, två bak) luckras upp och separeras. Detta är i viss mån nödvändigt för att barnet ska komma ut. Foglossning leder till instabilitet i bäckenet vilket även påverkar muskler och leder runt omkring.

Vad kan man göra innan? Passa på att träna upp kroppen med cykling, simning och prommenader. Att bära på extra övervikt är tillräckligt utmanande för kroppen under en graviditet. Träna även knipövningar, och styrka för rygg- och mage så att kroppen får ett muskulärt stödbälte. Ett tips, som jag inte kan verifiera med någon forskning, är att äta omega3. Anledningen till detta är omega3 hjälper lederna och tycks ha en positiv effekt på hjärnan vilket kan vara bra om man ska gå med smärta under en längre period. Tro mig, man har många mörka tankar när smärtan sköljer över ens kropp och det finns inte plats för något mer i ens sinnes- sfär.