Här tänkte jag samla information om foglossning under och efter graviditet. Då jag själv drabbats och söker med ljus och lykta efter information tänkte jag samla det jag hittar och hoppas att andra ska kunna få lite hjälp på vägen och kunna hitta information lite lättare :)
Hur har jag det eg så här ca 5 år efter jag gjorde mina operationer?
Jag gjorde ju mina operationer i augusti och december 2015.
Och wow!
Vad jag har tränat och vad jag har varit glad och ledsen och frustrerad och lycklig i en salig röra :)
Innan jag gjorde Ifuse googlade jag som en galning efter information om hur det gått för andra som gjort operationen och hur lång tid det kunde tänkas ta innan man var ungefär som innan man kom på att det vore en bra ide att föröka sig.
Det jag hittade var att dom som gjorde sammanfattningar om att dom var lika bra som innan op kom alla 5 år efter. Så här kommer min!
Det stora frågan lyder: Är jag helt bra och 100% återställd och lever precis som innan graviditeten?
Svar: Nej. Men... Ta da!
Eftersom livet är föränderligt har jag även lagt mig till med en tarmsjukdom som heter Ulcerös Kolit som också kan ge smärta i leder. Så när tarmen är i olag är smärtan värre. Jag fick även ett väldigt fint barn som visade sig ha autism och adhd vilket gör att han är ganska mycket barn och lätt blir arg och slåss och blir fysisk. Vilket gör att jag ofta får vara mer i farten än vad kroppen alltid uppskattar.
Så Nej jag är inte som innan MEN jag är såååå mycket bättre!
Det syns oftast inte på mig när jag går att jag har ont och folk som lär känna mig nu kan inte se att jag har kvarvarande bäckensmärta efter graviditet som det så fint heter :) Det är rätt häftigt.
Jag jobbar nu 65% men skulle teoretiskt sett varit uppe i 75-80% nu tror jag om det inte vore för att jag måste hämta sonen på skolan då han är helt slut efter skoldagen och inte klarar av långa fritidsdagar. Så rent fysiskt sett skulle jag klara av att jobba mer.
Jag har behövt ändra en hel del i mitt liv för att få det att fungera så smärtfritt som möjligt. Bokstavligt talat :)
1. Träna är viktigt
2. Jag har lagt om min kost till ren mat. Inget socker, ingen mjölk, inget gluten. Laga mat från grunden och massor med grönsaker.
3. Minska stress på alla plan.
Det är väl dom stora förändringarna eg. Men om jag ser till att hålla stressen så låg som möjligt. Äter ordentligt och tränar. Då har jag helt smärtfria perioder. Å det är sjukt underbart. När jag börjar stressa, slarva med mat och träning så vips mer smärta.
Just nu är det ju lite speciella omständigheter iom Corona så det krävs i mitt fall aktivt jobb för att klara av att hålla mig så smärtfri som möjligt.
Vi har tur i vår familj, vi jobbar båda som vanligt och sonen går på skola som vanligt. Så vårt liv är i stort sett som vanligt bortsett från att vi försöker hjälpa våra äldre vänner och familjemedlemmar så dom inte ska behöva ut i nån trängsel.
Så lite mer att göra än vanligt kanske eller så prioriterar vi bort lite annat man vill göra. Det leder hos mig till stress. Jag är nämligen en fena på att vilja göra mkt saker. Och jag tror alltid att jag kan göra hur mkt som helst. Det brukar visa sig att det inte är så. För när jag har härjat lite så känner jag ju oftast av det.
Men bara det att jag kan jobba, ta hand om hus och hem hyfsat bra gör att jag känner mig som en vinnare. Jag är så lycklig och tacksam för mina operationer. Dom har gett mig ett nytt liv. Eller livet tillbaka. Hur man nu väljer att se på det hela och jag har lärt mig massor under tiden.
Mest frustrerande: Att allt tagit så sjukt lång tid och att förbättringarna är så små hela tiden att man måste jämföra sig själv med hur det var för ett år sedan och inte för en månad sedan för att inse att allt kämpande ger resultat.
Största sorg: Att jag troligtvis alltid kommer behöva tänka på att jag har ett bäcken som inte fungerar optimalt och att jag alltid kommer behöva anpassa mig. (Anpassning är svårt!)
Största Glädje: Smärtfria perioder!! Kunna leka med sonen, tom springa korta sträckor ibland.
Mest tacksam över: Att kunna röra mig igen, att kunna gå! Att kunna jobba, att kunna vara med mitt barn själv. Att kunna sitta på huk! Kanske kan tyckas som en konstig sak, men jag har alltid kunnat sitta på huk och gör det jätteofta. Det är lite som en reflex hos mig att sätta mig ner på huk. Det har under dom här åren med kraftig smärta och orörlighet gett upphov till äckligt stark smärta och oräkneliga besvärliga ”ta sig upp från golvet efter att ha ramlat omkull av smärtan” tillfällen.
Och jag känner verkligen väldigt ofta stark tacksamhet när jag reflexmässigt sjunker ner på huk och ingen hugger kniven i mig och slänger ner mig på golvet utan jag kan sitta där en stund och sedan resa mig nästan som en vanlig människa. Som tur är har jag lyckats bli ganska gråhårig sista åren så jag kan alltid skylla på att åldern tar ut sin rätt :D
Men, det ska i ärlighetens namn sägas att jag har verkligen verkligen ansträngt mig för att komma hit. Framstegen har ofta varit så små att man tror dom är osynliga och bakslagen har kommit och kommer fortfarande. Och eftersom framstegen är så små och bakslagen gör så ont blir jag ju alltid ledsen. Så nu brukar jag ge mig en dag/em/kväll när jag får vara hur ledsen och sur jag vill, men sen får jag försöka ta reda på varför det gör ont.
Hur funkar magen?
Var i menstruationscykeln är jag?
Vad har jag gjort senaste dagarna?
När började jag känna av smärtan?
Finns det någon logisk förklaring?
Har jag tränat och ätit bra?
Är jag stressad?
Har vädret slagit om fort?
Har jag blivit kall?
Hur har jag sovit?
Osv osv
Å sen är det bara att ta ett steg tillbaka och börja om igen.
Rekommenderar jag Ifuse? ABSOLUT!! Operationerna (och en ohemult massa träning och livsstivsförändringar) Gav mig livet tillbaka. Helt klart värt det, alla dagar i veckan :)
Funderar du på op? Bara Gör´t :) Ja det är skitjobbigt med konvalecens och all minimicroträning och det är skitjobbigt med bakslag. Men 5 år efter är det så himla värt det!