WoW! Tänk vad åren går fort!
Å jag önskar verkligen att jag kunde skriva att anledningen till att jag inte skrivit på hela förra året beror på att jag nu är heeeelt bra, jobbar 100% och har ett fantastiskt liv :)
Tyvärr är det inte så.
Men alltså, vad har hänt då?
Jag blev bättre och bättre och bättre ända tills förra våren, då gick det som över.
Förra vintern var jag så himla lycklig eftersom jag hade den bästa vintern sen innan jag blev gravid. Jag började på allvar fundera på om jag skulle kunna gå upp i tid på jobbet, jobbade då fortfarande mina 65%. Men då kändes det som läge att öka på lite.
Sen kom våren och allt blev helt plötsligt rätt dåligt. Utan att jag har kunnat komma på varför så började jag värka mer och mer och sen dess går det upp och ner och upp och ner.
Så jag jobbar fortfarande bara 65% ibland går det bättre och ibland sämre.
Å med handen på hjärtat, även om kroppen varit prima så kan jag inte jobba mer eftersom sonen som har mycket adhd och lite autism inte klarar att gå på fritids.
Det är tom så att jag ska gå ner i tid eftersom han inte klarar ens att jag jobbar som jag gör nu.
Så från nästa vecka har vi provperiod med kortare dagar. 5 veckor med att hämta sonen kl 13 alla dagar. dvs att jag kommer jobba 8-12 må-fre fram till påsk.
Bortsett från att jag eg inte vill gå ner i tid för egen del, hoppas jag det gör att sonen mår lite bättre. Eller mycket bättre faktiskt.
Så har jag också en förhoppning att min kropp som just nu är i uppror ska hela sig så jag kan vara med och vandra i sommar.
Japp, du läste rätt!
Förra sommaren lyckades jag hålla mig i skick nog att gå på vandring med några vänner.
Vi gick (jag cyklade i alla nerförbackar och nedförslutningar) nästan 2 mil om dagen i långsamt tempo med många raster, i 3 dagar! Vi startade mellan 8-9 på morgonen och gick till ca 16 alla dagar. Å så hade vi bokat stugor så vi sov i sängar på nätterna.
Det gick mycket bättre än förväntat! Dels för att jag cyklade nerför och fick extra vilopauser när de andra gick i kapp mig, dels för att jag inte bar något utan packade allt på cykeln och dels för att jag fick hjälp att dra cykeln uppför de flesta backarna.
Jag hade även gjort yoga ca ett år så jag kände mig rätt rörlig när vi gick iväg. Jag trodde på förhand att jag kanske skulle klara två dagar om vi tog det jättelugnt, men jag klarade även tredje dagen. Visserligen var det nätt och jämt, men vem bryr sig om det när man äntligen har kunnat gå på riktigt några dagar :D
Jag brukar tänka på det nu när jag bryter halvt ihop för att jag tex satte mig på golvet på jobbet och sen inte kom upp igen, två snälla kollegor fick lyfta upp mig i fredags.
Å när jag kommer hem från jobbet känns det ofta som att någon försöker slita itu mina muskler.
När jag lägger mig på kvällen finns det ingen ställning som inte värker.
Jag är sjukt trött pga värken och på att balansera familjen och eftersom min (o)vän Ulcerös colit gästspelar lite hit och dit.
Ulcerös colit tål inte stress, i allafall inte min.
Men jag tror att 5 veckor nu med kortare dagar kommer ge sonen mer ork, mig mindre värk och UCn mindre jobb.
Så jag försöker fokusera på det.
Jag försöker verkligen inte tänka på mindre lön kontra dyrare diesel och högre matpriser.
Eller vad som händer om barnet mår fantastiskt med kortare skoldagar och BUP och Skolan tycker vi ska fortsätta så.
Idag fokuserar jag på att jag dessutom kommer få en helt egen kväll när pappan och sonen ska åka på hockey. Det blir sonens första riktiga hockeymatch och det här sportlovets enda lugna kväll för mig :)
Jag har jobbat hela sportlovet och sonen och pappan har varit hemma.
Det innebär lite semester för mig med. Ingen stress varken på morgonen eller efter jobbet. Så jag har kunnat luncha klart i lugn och ro och sedan uträttat lite ärenden och sen komma hem.
Sån lyx bjuder sällan skoldagar på :)