foglossning.blogg.se

I måndags den 10 juni gjorde vi min tredje behandling. Eller jag gjorde såklart inte så mycket mer än ställde till med besvär eftersom jag behöver byta ställning.

Det fortsätter att förvåna mig, jag förstår inte hur det funkar och måste nog börja plugga igenom lite mer om själva behandlingsmetoden för det känns helt mysko att det ska fungera. Men jag hävdar att det fungerar.

Domningarna i rumpan är fortfarande borta, pirrningarna i svanskotan likaså. Jag är rörligare och jag känner numer skillnad på var smärtan kommer ifrån.

Det är inte längre ” från skulderbladen till knäna i lite olika intensitet” Nu kan jag specificera smärtan mycket bättre. Och jag kan känna kroppen igen.

Nu i måndags upptäckte jag helt plötsligt att jag kände när jag tog mig på höfterna. Alltså huden på höfterna kände att jag tog på dom. Det kändes inte längre som att jag tog på nått med händerna och så gjorde det ont i höfterna utan jag tog på höfterna med händerna och jag kände det även på höfterna. Det var så häftigt att jag var tvungen att ta på höfterna hela kvällen!

Jag hade inte ens tänkt på att det inte kändes normalt. Det är väl så länge sen det kändes såhär att jag hade förträngt det.

En annan sak är att det inte längre svider i musklerna när jag gör mina övningar, så jag känner mig positivt inställd till att öka på lite. Fast jag vet att jag måste ta det lugnt och jag vet att jag kommer tycka det går alldeles för långsamt, så tror jag ändå just nu att det kommer gå fortare än jag har vågat hoppas förut. Jag hoppas att jag snart kommer kunna göra ”riktigt” övningar. Inga sånna här låtsasövningar som får en att känna sig kränkt över att man inte klarar av ens ett vanligt hederligt stjärtlyft utan måste dela upp det i tre övningar.

Övningar som i det gamla livet var för fjantiga för att ens utföra som träning är nu för svåra. Var är logiken undrar jag.

Jag har även varit hos kurator i veckan. Och det tänker jag varmt rekommendera. Det känns skönt att få säga allt det där man inte får säga, och allt man känner men aldrig skulle erkänna att man känner. Jag tänker inte skriva nått särskilt mycket mer om mina kuratorbesök, men jag tänker fortsätta.

Det är inget konstigt med att gå till en kurator eller dylikt.

Långvarig smärta och ovissheten om hur länge man ska ha kvar den kan bryta ner vem som helst. Besvikelsen över bemötandet och okunskapen inom vården är bara det en anledning till att bryta ihop. Och ihopsamlade aggressioner kan förstöra vilken relation eller vilket liv som helst.

Och tacka för att man blir argsint! Ont hela tiden eller till och från, oförmåga att utföra sina dagliga sysslor, sitt jobb, sina fritidsaktiviteter, inte kunna ta hand om sin familj som man är van, inte kunna vara sig själv helt enkelt. Och att behöva be om hjälp med allt. Listan kan göras hur lång som helst.

Tveka inte att söka hjälp, du behöver inte bara ta hand om kroppen, Även själen och knoppen behöver lite avlastning!