Träning hos sjukgymnast check!
Äntligen!!! Min första ”riktiga” träning har nu ägt rum. Igår. Med sjukgymnasten på vårdcentralen. Känns lite häftigt J
Innan jag åkte hemifrån igår gick jag här och muttrade för mig själv medan jag plockade ihop mig inför avresan. Att behöva åka till vårdcentralen för att testträna lite, max en kvart, men hur nödvändigt kan det vara på en skala.. Om jag ändå inte ska träna på riktigt kan jag lika gärna få några nya hemträningsuppgifter… mutter mutter… Men på vägen in kom min nuförtiden vanliga lyckorusning (Jag kör bil själv igen! Det gör inte ens särskilt ont!) I´m freee like an eagle skrålade jag högt för mig själv J När jag körde förbi badhuset började jag fundera på när jag skulle börja simma igen, jag gillar att simma och det är den enda träning jag kommit på som varken belastar fötter eller händer. Fötter och händer brukar ändå vara rätt nöjda efter en hel dag med skoning J
Väl i väntrummet började jag känna mig riktigt förväntansfull, började bläddra i samma tidning som alltid och vips… var det inte ett helt uppslag med schysstaste beatsen för ditten och datten och styrketräning och städning och cardio och löpning och gud vet allt! Men en 30 minuters lista inklusive uppvärmning och avslappning!
Jag skrev av den, ska i alla fall lyssna på låtarna och se vad det är. Det mesta finns ju på youtube ;)
Min sjukgymnast kom och den stora testträningen började! Och jag hade glömt avlastningsdynan hemma…. Duktigt Maria… Nåja, lånade en annan dyna som också funkade och skrev upp i kalendern att ta med dynan nästa gång.
Vi provade en sittande övning för armarna. En maskin där man drar armarna mot sig från snett uppifrån, ingen aning om vad den heter. Men det var lätt och jag fick blodad tand. Nu jädrar ska här tränas! Gjorde ju inte ont alls ju!
Sen fick jag två hantlar som jag skulle lyfta upp mot kroppen växelvis och den blodade tanden ramlade ut. Två små sketna hantlar.. Gjorde ont och jag började nästan gråta av besvikelse.
Det är det här med att hålla ordning på hormoner och känslor som helt enkelt inte funkar längre. Jag har helt enkelt slut på mellanlägen det är antingen spikrakt upp, eller lika spikrakt ner.
Sjukgymnasten såg lite förfärad ut, vi måste testa olika övningar för att se vad som funkar Maria sa han, vi ska leta reda på några som du kan göra utan att få ont.
Så fick jag testa att lyfta hantlarna rakt ut åt sidorna istället. Gick bra och det kändes i axlarna, lyckorus igen J
Två till maskiner med paus mellan, en sittande som jag inte riktigt klarade av med vridmoment, trots att det var typ minus noll i vikt och mikroskåpisk vridning. Irriterande.. Och en stående som funkade bättre.
Allt som allt var jag på träningen i 30 minuter och det var lika mycket vila som träning. Men just själva grejen, en träningslokal med personlig tränare (haha) massa fler folk som tränade, nästan alla gick med kryckor, käppar eller stavar. Visserligen var kanske medelåldern något högre än på ett vanligt gym ;) Men fasen vad bra jag mådde resten av dagen. Jag liksom sprudlade när jag kom hem och la mig. Virkade två kattleksaker utav bara farten!
Då är den stora frågan, hur känns det idag då?
Förutom att jag är stel och orörlig och har ondare än igår, så är böjmoment ett big NONO. Inte böja sig utan massa stöd och väldigt försiktigt, det hugger vid minsta oplanerade rörelse och småhugger vid planerade rörelser, både ländrygg och baksida bäcken hotar med kramp om jag t.ex. tänker sitta upp mer än 20 minuter. Nu tycker jag Iofs att 20 minuter är rätt länge ändå efter att inte ens ha kunnat sitta upp alls från början. Men det känns lite kymigt ändå.
Jag har försökt stretcha lite och liksom försökt vicka igång musklerna, men dom har gått i krampstrejk.
Men jag har en ny tid inbokad, så nu ska dom få se på träning dom små lata rackarna!
Trägen vinner och det ska inte dröja länge nu innan jag åtminstone kan lämna sonen på dagis två dagar i veckan utan att dö stora smärtdöden efteråt.
Jag gör ju såklart mina stabiliserande övningar hemma varje dag och tar mina små 30 m promenader, numer både morgon och kväll J visserligen med kryckor, men jag anstränger mig att gå så normalt som möjligt och använda kryckorna så lite som möjligt. Går olika bra olika dagar. Kan vi väl säga, men jag GÖR det allafall och framför allt, Jag KAN göra det! Mycket viktigt att komma ihåg att jag inte kunde gå 30 m bara i början av sommaren. Jag kunde ta mig fram väldigt sakta och med stor smärta.
Vad kan vi dra för slutsats av detta då?
Tja, att jag har det rätt bra för dagen :)
jag kunde inte hålla mig från att kommentera ditt inlägg trots att jag är man och aldrig lidit av foglossning. Som jag förstår det så har du skapat den här fina bloggen, bra initiativ! och du har dessutom foglossning, så pass svår att du är sjukskriven och går på kryckor. Foglossning är ingen dans på rosor - det har jag förstått då min fru jobbar som foglossningsexpert har jag hört ett o annat om hur smärtsamt och livshämmande foglossningsbesvär kan vara.
Varje gång jag hör att någon har svåra foglossningsbesvär blir jag påmind om hur utbredd vanföreställningen är att det inte går att göra någonting åt det. Det är mycket frustrerande för mig eftersom jag vet att det finns mycket tillförlitliga behandlingar för att komma tillrätta med besvären men att de som drabbats inte verkar känna till det. Och även om man känner till att det finns framgångsrika behandlingsmetoder så är det väldigt svårt att få hjälp.
Till problemet hör förstås att Landstingen oftast inte finansierar specialiserad hjälp mot foglossningsbesvär och i de fall de gör det måste man ändå vänta 3 månader på att få hjälp, vilket i praktiken är 3 månader av sjukskrivning med kryckor och missmod. Den offentligt finansierade sjukvården inkl barnmorskor och husläkare spär inte sällan på vanföreställningen att det inte finns något man kan göra och att det bara är att bita ihop till förlossningen. Vaddå till förlossningen!? Besvären kanske fortsätter efter förlossningen och då då!? Och vaddå bita ihop!? Ska jag sjukskrivas istället för att få hjälp!? Hur tänker de egentligen?
Om man har tur så säger ens husläkare eller barnmorska att man ska få en remiss till/uppsöka en sjukgymnast men då är det typiskt till en "generell" sjukgymnast, dvs en som inte är expert på just gravida kvinnor - och då blir ofta resultatet inte det man hade hoppats på och det hela upplevs då som en belastning istället eftersom man måste ta sig dit för att få sin behandling som inte gav något nämnvärt resultat - något som inte är det lättaste om man har foglossningsbesvär. Dessutom så befäster det tesen om att det inte finns något man kan göra eftersom man då försökt men utan framgång.
Jag är förbannad på bagatelliseringen av graviditetsrelaterade smärtbesvär inom offentliga vården. Men min ilska alena kommer knappast förändra den saken tyvärr. Tills sjukvården har kommit på bättre tankar och börjar ta väl hand om de som ger det största tänkbara bidraget till samhället så är ni tyvärr hänvisade till egen finansiering och eget "uppsökande" av kvalificerad vård.
Det finns vård, det finns hjälp. Även för dem som har grava foglossningsbesvär och går på kryckor eller har kvarstående foglossningsbesvär långt efter förlossningen.
Det vore kanske en god idé att komplettera din fina blogg (om du pallar!) med en lista på mottagningar i olika städer som erbjuder specialiserad vård för gravida så att det blir lite lättare att hitta rätt i djungeln av sjukgymnaster, naprapater och kiropraktorer och faktiskt få den hjälp som man behöver.