foglossning.blogg.se

Här tänkte jag samla information om foglossning under och efter graviditet. Då jag själv drabbats och söker med ljus och lykta efter information tänkte jag samla det jag hittar och hoppas att andra ska kunna få lite hjälp på vägen och kunna hitta information lite lättare :)

Tankar om livet

Jag har nu fyllt 39 år. Grattis till mig J Senaste tiden har jag funderat en hel del. Dels har jag funderat på det här med foglossningen såklart, det gör jag väl ungefär jämt. Men jag har också funderat en hel del på hur självisk man får lov att vara.

Om man betänker fakta, att jag var 36 år när jag blev gravid och då var väldigt nöjd med mitt liv. Jag har verkligen haft ett bra liv och utbildat mig och jobbat med saker som jag älskar. Jag har en bra familj, underbara vänner, en sambo jag älskar och en underbar sambofamilj. Och nu har jag ju såklart värdens finaste, klokaste och underbaraste barn också.

Summan av den tanken är ju att jag har det oförskämt bra. Riktigt bra alltså.

Nu kan jag ju dessutom gå kortare sträckor, sitta lite längre stunder och stå längre stunder. Jag kan även oftast vila bort den värsta värken på några timmar. Inomhus hemma rör jag mig oftast relativt obehindrat. Vi har ju som tur är inget stort hus J

Jag kan även oftast gå i trappen upp till övervåningen några gånger per dag utan att få dödens ont. Visserligen inte som förut när man bara går upp och ner utan att ens märka att det var en trapp i vägen, utan långsamt och fokuserat och ofta ett steg i taget och gärna på snedden. -men det går!

Så med det sagt vill jag bara säga att jag förstår att jag har det bättre än många andra. Men jag saknar väldigt ofta mitt vanliga liv. Det innan graviditeten. När jag utan att fundera särskilt mycket promenerade mycket i skogen med hunden, red eller körde hästarna flera gånger i veckan. Jobbade med två jobb och ofta åkte och hälsade på mina vänner. När en utlandsresa var möjlig och att kunna gå vart man vill när man vill var en självklarhet.

När man bara körde på helt enkelt och kunde vara helt död av fysisk aktivitet på kvällen.

När man kunde baka det man ville och laga den mat man ville utan att ta hänsyn till en bra eller dålig dag och hur många moment och hur lång tid det räknas ta.

När 2 km promenaden kändes för kort och fjantig för att ens räknas som promenad, istället för att som nu räknas som ett stort mål som jag vill kunna göra igen.

När 8 timmars bilkörning kändes som en baggis eftersom man skulle hälsa på nån man tycker om, långtråkig och tidskrävande och pengaslukande absolut. Men väldigt långt från omöjlig. Istället som för nu, när 30 minuters bilkörning garanterat ger ökad smärta och känns som en utmaning. För om det blir fel på bilen eller något händer kan jag inte bara traska iväg och be om hjälp.

Nu till min fundering om hur självisk man får lov att vara.

Sonen kommer växa upp som ensambarn. Det är något som jag tycker är väldigt jobbigt. Inte för att jag tror att han kommer ha en superdålig uppväxt för det. Jag hoppas ju att han får goda vänner och kommer ha det bra ändå. Men sen, när vi, föräldrarna, blir gamla. Då blir han ensam om att försöka hinna hälsa på och allt sånt. Och det mitt i livet när han ska försöka hinna med jobb kanske familj och vänner och sitt eget vardagsliv. Det måste bli en enorm stress.

Och det bara för att jag inte vill bli lika dålig igen, eller värre. För att jag inte vill utsätta min kropp och knopp för en graviditet till. För att jag inte vill kämpa mig tillbaka hit en gång till.

Jag har ju haft ett så bra liv och har fortfarande fast på ett annat och mer smärtsamt sätt.

Frågan är alltså hur självisk är man när man sätter sitt barn i ensamsitsen bara för att skydda sig själv. Borde jag kanske bortse från migsjälv och hoppas på det bästa och gå ett varv till genom helvetet (det känns ju faktiskt lite så J ) Eftersom jag vill att han ska ha ett syskon att dela bördan med. Fast om man då betänker att syskonet kanske helt enkelt flyttar till Australien gör det ju eg ingen skillnad.

Äsch.. Jag kommer aldrig bli klok på det där ändå… lika bra att sluta försöka komma nått bra svar.

Taggar: Foglossning, PGP, Pelvic Girdle Pain, baekkenloesning, baekkensmerter, bäckensmärta, kronisk smärta, symfyseolys;
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Ellinor
skriven :

Du ska definitivt vara "självisk" i det här läget. Tänk på det från en annan vinkel: tror du verkligen din son får ett så mycket bättre liv med ett syskon, men med en rullstolsburen, deprimerad mamma? Eller får han det bättre med en frisk, stark mamma fast som ensambarn? Utifrån sett är svaret givet. Men det är ju bara du som kan bestämma. Kram

Svar: Hej! Tack för kommentaren :) Man vet ju aldrig hur det blir här i livet, jag kan ju lika gärna bli deprimerad för att jag ångrar att han inte får ett syskon och glad och nöjd i rullstol med ett syskon. Saken är helt enkelt den att jag inte vet och inte törs. Och icke att förglömma, det finns ju en mikroskopisk chans att jag skulle kunna vara både frisk, stark och tvåbarnsmamma. Fast jag är nog för feg för att testa, för nån som aldrig vunnit mer än 50 kr på triss är det kanske inte lönt att lita på turen ;)Kram
Maria