Bakslag
Borde enligt lag förbjudas.
Vilken jäkla skitdag det är idag. Jag tycker verkligen att gör mitt bästa hela tiden, jag tränar och jag vilar och jag vilar och jag tränar. Jag försöker tänka mig för och planera min vardag. Jag vilar hur mycket som helst mer än jag vill. Jag försakar hur mycket som helst bara för att jag verkligen vill bli bra.
Jag behöver inga bakslag. Jag behöver inte få så ont när jag äntligen kommit ner på golvet och lagt mig på bollen att jag måste hjälpas upp. Det behöver jag faktiskt inte. Särskilt inte eftersom jag utan problem kan räkna upp hur många saker som helst som jag vill göra som jag inte kan.
Det gör inte bara ont i kroppen att bli fast i smärta på en boll på golvet, det gör väldigt ont i själen att inte kunna genomföra träningen och det gör fruktansvärt ont i själen att behöva bli hjälpt upp av sin sjukgymnast.
Det känns som ett enormt nederlag och framförallt känns det skämmigt att gråta inför och få hjälp av nån annan än sambon.
För hur det än är vill jag inte att nån ska se mig i det skicket. Det räcker att dom ser att jag har ont, dom behöver inte se hur ont.
Ingen behöver se hur ont egentligen, det räcker att jag vet det själv.
Hej vännen! Jag blir så ledsen i själen när jag läser.... Vill inte att du ska ha ont. Men gråt om du vill. Våga gråta och våga be om hjälp! Utan att skämmas. Stort tack för senast och stor varm alla hjärtanskäras från mig o Clara.
Du är stark!