foglossning.blogg.se

Jag har några övningar jag gör som även är kopplade till Mindfulness. Alltså att det viktigaste när jag gör dessa små rörelserna är att vara medveten om att jag gör dom, hur jag gör dom, hur det känns i kroppen och hur jag andas.

Det är egentligen inte särskilt svårt. Det svåraste är att göra dom. Att ta den tiden och verkligen andas, koncentrera mig och utföra dom.

Jag tycker att själva principen med Mindfulness är toppen. Jag brukade själv tillämpa den ofta förut. Men för mig fungerar det bäst i skogen och när jag är med mina hästar. Här och nu är hur enkelt som helst när jag ska ut på tur med häst eller hund. Det faller sig naturligt.

Att sitta på en stol i köket och försöka vara här och nu, samtidigt som jag gör vissa rörelser, känns i allra högsta grad onaturligt.

Jag har försökt tänka mig att det är väldigt viktigt att göra rörelserna för min fortsatta rehabilitering, men då blir jag så fokuserad på att själva rörelserna ska bli helt rätt och kännas helt rätt. Så har jag försökt tänka mig att det viktigaste är att jag är här och nu och andas, men då blir jag så fokuserad på att andas, och att jag sitter i köket att jag blir alldeles galen. Och glömmer bort hur många eller vilka rörelser jag faktiskt har gjort, att allt blir fel ändå. Men andas gör jag alla fall och det är ju bra för framtiden.

Eftersom jag tydligen inte är tillräckligt lugn och harmonisk än har jag istället börjat tänka på att vara här och nu i vardagen, och göra övningarna lite mer som träning.

Det är jättelätt… så länge man är ensam hemma, det är dåligt väder och man inte har några planer… dvs inte så ofta. Oftast har jag massor med planer för alla dagar. Eftersom de allra flesta dagarna inte är riktigt lika långa som jag vill, och jag inte mår lika bra som jag vill, har jag oftast massor med ”släpa efter planer” kvar nästa dag. Som också är fylld med egna planer… ja ni fattar.. det funkar inte riktigt.

Jag har försökt jobba ner mig i ambition och försöker planera mer realistiskt. Men jag är alldeles för bra på att tala om för mig hur dålig jag är som inte hann med ditten och datten, eller som prioriterade fel eller som gjorde fel i största allmänhet. ag är dessutom fruktansvärt dålig på att klappa mig på armen och tala om hur duktig jag är som kommit såhär långt i rehabiliteringen, och som faktiskt klarat av allt det jag faktiskt gjort och gör.

Allt det här har jag kommit fram till genom att vara medveten i min vardag. Dock är jag bäst medveten i stallet med hästarna. Så är det bara.

Summan av kardemumman är egentligen den att jag försöker få mig att förstå att det är ok att lägga tid, egen tid, självisk tid, på att vara med hästarna. Så fort jag är i stallet och pysslar med saker som inte är absolut nödvändigt för hästarnas överlevnad, utan mer nånting jag enbart gör för mitt eget höga nöjes skull, får jag så fruktansvärt dåligt samvete över att jag inte lägger den tiden och energin på att ta hand om familj eller hus och hem. När sanningen är den att det är just den tiden jag behöver för att vara en trevlig, glad och harmonisk medmänniska.

Jag har svårt att tillåta mig ha roligt när jag anser att jag är en så stor belastning på alla i min omgivning. På nått sätt tycker jag att jag inte har rätt att ha det bra innan jag är fullt frisk igen. Eftersom jag ju redan har det väldigt bra som det är, är allt som är roligt och enbart för mig helt enkelt fruktansvärt jättesjälviskt och ett BIG NO-NO.

Jag jobbar på att ändra mig, men det är lite segt att lära gamla hundar sitta. Jag måste helt enkelt träna mer… undrar om glass är en bra belöning? Ut i stallet och umgås med hästarna och sen belöna mig med glass för att jag tagit tid till mig själv?

Tycker det låter som en plan värd att prövas J