Privat Foglossning, PGP, Pelvic Girdle Pain, baekkenloesning, baekkensmerter, bäckensmärta, kronisk smärta, symfyseolys

Att jämföra sig

 

Det har varit en del kalas och annat umgänge för mig sista siden. Och då hamnar man ju alltid i samma sits. Hur går det? Är du inte bra än? Vad säger dom? Vad gör du nu då? Går det inte att operera? Hur mycket tränar du då? Blir du inte bättre? Är det verkligen bara foglossning? Osv osv osv.

Jag tycker det är jättetrevligt att folk bryr sig om, och jag tycker det är toppen att dom berättar vad dom hört ska ha funkat för nån annan. Det är verkligen jättebra, rätt vad det är dyker det upp nått tips jag kan använda mig av, och sånna tips är mer än välkomna!

Men efter ganska många gånger känner jag mig lite tjatig, faktiskt. Fast det är dom som frågar och fast dom som frågar faktiskt vill veta på riktigt. Och fast det inte är deras fel att jag känner mig som en papegoja. Då känner jag ibland för att göra som sonen, sätta händerna för ögonen och säga: vill itte prata!

Däremot har det fått mig att fundera lite. Jag har utan tvekan blivit väldigt mycket bättre. Jag kan gå på kalas, jag kan tom köra bil själv både dit och hem. Visst vi går alltid först, men vi kommer alla fall nu! Och jag blir inte sängliggande en enda dag (oftast inte) Jo visst får jag ont och visst blir jag stel och visst måste jag ligga mycket. Men jag kan fortfarande göra nånting mellan viloperioderna även om det gör ont.

Ont gör det ju ändå mer eller mindre hela tiden. Sen har jag börjat bli bra på att anpassa mig. Vissa dagar kan jag böja mig, andra inte. Vissa dagar kan jag gå bra andra inte. Vissa dagar kan jag sitta längre stunder, andra inte. Eftersom jag har haft det så några år nu, har jag märkt att jag faktiskt har anpassat mig rätt bra. En dag när jag kan stå ganska bra men det är i stort sett omöjligt att böja sig kan jag med lite envishet plocka ur översta korgen i diskmaskinen och jag kan handdiska korta stunder åt gången. En dag som jag har lätta att böja mig, kan jag plocka ur hela diskmaskinen och ladda den. Oftast uppdelat i några etapper men det går. Vissa superduperdagar kan jag både plocka ur och i diskmaskinen i ett sträck!

Värmen är bra! 26-28 grader och hög luftfuktighet kan jag tänka mig att ha hela sommaren. Den här veckan som gått har varit helt underbar. Jag äter nu bara 1 sort smärtstillande. Känns inte lika bra just idag när värmen försvunnit, men det har verkligen varit hur skönt som helst i kroppen nu när det varit riktigt varmt. Rörlighet på topp! Och inte särskilt ont alls, vad mer kan man begära?

Ändå, trots att jag vet allt det här och tycker att jag både har anpassat mig rätt bra och sköter mig rätt bra jämför jag mig fortfarande med INNAN jag var gravid. Det är ju mer än två och ett halvt år sedan jag kunde göra allt jag fortfarande jämför mig med nu. Det gör mig alltid väldigt nedstämd, och även när jag försöker jämföra med för en månad sen, för det är i stort sett aldrig nån större skillnad åt det positiva hållet.

Om jag däremot jämför mig med för ett år sedan, då är jag ju mycket bättre. Jämför jag mig med för två år sedan är jag ju så otroligt mycket bättre!

Eftersom det faktiskt är så stor skillnad vågar jag fortfarande hoppas och tro att jag kommer bli bra.

Och jag måste verkligen tro på att jag ska bli bra annars kommer jag inte orka kämpa för mig själv.

Jag måste sluta jämföra mig med mig själv innan graviditeten och helt enkelt bara jämföra mig med mig själv för ett år sedan. När jag jämför mig med mig själv för ett år sedan och det inte är någon större skillnad. Då är jag bra!

Det är dit jag är på väg.

När jag kan ta med mig sonen och åka iväg och göra roliga saker bara för att vi vill, när jag inte är beroende av andra hela hela tiden. Det skulle verkligen vara så skönt att inte behöva be om hjälp med allt, hela tiden. Och inte längre ber om ursäkt för att jag är så långsam hela tiden. Eller för att jag har ont.

Varför ber man egentligen om ursäkt för att man har ont? Jag kan inte tro att det bara är jag som gör det.

#1 - - Elin:

Oj, vad jag känner igen mig! Kram

Svar: Det är ju både synd och skönt på samma gång ;) Kram!
Maria