foglossning.blogg.se

Ok, jag har bestämt mig för att jag ändå ska prata om det..

Jag är ju inte själv i den här situationen. Ni är ju därute, alla med samma eller liknande strider att bekämpa.

Dom värsta striderna, striderna med hjärnspökena.

Dom där som säger – Jag kommer aldrig bli bra, Mitt liv är för alltid förstört, Jag kommer aldrig mer kunna göra allt det jag brukade göra. Egentligen är det ingen idé att kämpa, det är ändå ingen som bryr sig.

Min värsta är: Dom skulle faktiskt ha det bättre utan mig.

Inte behöva ta hänsyn till om jag har en bra eller dålig dag. Inte behöva planera allt utifrån vad jag klarar av. Inget hinder liksom, bara kunna leva som vanligt folk. Åka iväg och göra saker som dom vill. Dom skulle liksom få en helt annan frihet.

Jag hatar att känna mig som en börda, värdelös, bara i vägen, till ingen nytta. Jag hatar det, det gör mig väldigt väldigt stressad och ledsen och arg.

Det förstör så mycket, allt ifrån sömnen på natten till förhållandet med familjen och det förstör min kämparglöd. Det gnager och svider och bankas. Jag vill bara dra mig undan från världen och gömma mig i en grotta.

Å det är svårt att få bra dagar med lagom mycket vila eftersom vilan bara blir ett kämpande med stress, huvudvärk, flåsande andning, hjärtklappning och adrenalinrusningar som gör att man svettas som en galning.

Den tiden som man ska göra saker för att hålla igång och bli starkare blir bara stress, det gör ondare överallt, det kryper i kroppen, det surrar i huvudet och ingenting man gör blir gjort med normala rörelser. Det blir bara ryckigt och stressigt. Å man blir ännu mer ledsen. Å ännu mer övertygad om att: Dom faktiskt skulle ha det bättre utan mig. Jag är verkligen helt värdelös. Kan inte ens vara sjukskriven som vanligt folk.

 Hur gör folk som blir skadade för livet? Hur tar dom sig egentligen vidare utan att bli galna?

Hur gör man? När man måste ta beslut som man aldrig trodde man skulle behöva ta? När man måste börja inse att det liv man hittills haft antagligen inte kommer vara det liv man kommer tillbaka till. Om man kommer tillbaka.

Det är snart 3 år sedan jag kunde leva mitt ”vanliga” liv. På tre år borde jag kanske ha ställt in mig på att livet som det var inte är livet som det blir.

 Men jag är i grunden en väldigt positivt inställd människa. Idiotiskt optimistisk. För jag vill så gärna tillbaka till mitt gamla liv, jag trivdes väldigt bra med mitt gamla liv.

Jag levde det liv jag ville, som jag kämpat för att uppnå.

Å nu?

Vad blir det nu?

Vad göra? Kämpa? Driva med vinden? Hoppas att allt löser sig av sig själv? Ge upp? Lägga mig ner och dö?