foglossning.blogg.se

När påsken var slut skrev jag ett inlägg om vardagsångest som jag aldrig la ut.

Jag la inte ut det eftersom jag egentligen inte vill ha någon form av ångest. Inte ens en liten mild form som jag vet går över.

 Nu har veckorna efter påsk bjudit mig på x antal dagar med mer eller mindre stressattacker, så nu tänkte jag att infogar det jag skrev då här och sen fortsätter jag som om ingenting har hänt. Det måste ju vara så att det är fler än jag som har det såhär.

Så här kändes det den 7 april när sambon började jobba och sonen återgick till dagis efter en lite extra lång påskledighet.

”Vardagsångest

Tänk att jag aldrig lär mig... Tänk att jag varje gång familjen varit hemma några dagar extra får jag nån form av ångest första dagen det är vardag igen.

Varför blir jag fortfarande förvånad, varje gång?

 Nu började det redan i går kväll. Hjärtklappning, andfåddhet, blodrusningar, svettning avlöst med frysning, huvudvärk och en otroligt stark längtan efter att springa, vartsomhelst.

Sömnen blir därefter kan vi bara konstatera.

Och idag? Koncentrationssvårigheter, kraftig längtan efter att få gråta fast jag eg inte är jätteledsen. Rastlös, det kryper i kroppen och jag vill bort... bort helt enkelt. Ett hjärta som jobbar på överkapacitet och en kropp redo för flykt, eller åtminstone tror den det. I själva verket ligger jag i sängen och försöker slappna av.

Jag mår illa, antagligen av adrenalinpåslag, jag antar åtminstone att man kan må illa av det. Och jag antar att det är det som händer när hela kroppen rusar och hjärnan skriker SPRING FÖR …....!!

Medan jag ligger här och flåsar och hoppas det ska gå över fort.”

 Jag har en liknande dag idag fast jag vet eg inte riktigt varför, men jag vet att det är jobbigt.

 Det var jobbigt förra veckan också, efter osteopatbesöket när jag fick så förbeskat ont och blev sängliggande hela dagen och fötter och smalben svullnade upp och jag fortfarande var rejält dålig i kroppen dagen efter och det tog två dagar till efter det för att vara nästan som innan besöket.

Så jag blev helt enkelt rädd och avbokade nästa besök.

Jag var så himla ledsen att jag blev så mycket sämre, och jag var så ledsen att jag inte blivit något bättre alls på dom gånger jag gick.

Arg och ledsen på mig själv, varför har jag inte på dom här sista ca 3,5 åren lärt mig att folk inte förstår hur dålig jag är, att dom inte kan förstå det och de flesta aldrig har träffat nån som är i lika dåligt skick som jag är.

Varför kan jag bara inte säga jag är jättedålig och jag kan inte göra varken ditten eller datten.

Jag borde när osteopaten frågade om jag kunde stå på ett ben för att han ville se min bålstabilitet, sagt att ja det kan jag, du får fem sek per ben att utvärdera min stabilitet för jag får så fruktansvärt ont senare idag om jag gör det. Å sen helt enkelt vägrat att göra om det.

Men det gör jag ju inte,jag säger såklart: Ja det kan jag men bara väldigt kort stund eftersom jag får så ont av det.

Så då säger osteopaten: en gång till, kan du lyfta högre, kan du göra såhär med armarna, lyft igen och igen och lyft igen.

Och jag säger, jag kan inte lyfta högre, men likförbannat lyfter jag lydigt igen och igen och igen fast det gör ondare och ondare och jag säger även att det börjar göra ont. Vilket såklart är en underdrift. Ont gjorde det innan jag började lyfta några ben.

Å sen ska jag då få lite behandling.

Om jag hade varit klok, skulle jag såklart vägrat stå på ett ben, men eftersom jag hela tiden hoppas så mycket på att någon ska svinga sitt magiska trollspö över mig så jag blir jättemycket bättre jättefort gör jag såklart som dom säger.

 Genomlider en behandling som avslutas med tryck på höftbensknölarna och så drar han ut och skakar lite på vardera ben.

 Och eftersom jag är väldigt djupt inne i mig själv (jag andas och andas) för att försöka hålla smärtan i lagom skick hinner jag inte reagera förrän båda benen är ryckta/skakade på.

Sen åker jag hem och vilar i 4 timmar försöker röra mig lite men får gå och lägga mig igen, med mina svullna fötter och ben. 5 timmar senare har svullnaden gått ner och jag kan nästan röra mig igen.

 Ont som attan följande dagar och efter det har jag varit väldigt ömtålig. Jag tål liksom ingenting i belastningsväg.