Livet efter remissen :)
Är konstigt.
Jag pendlar mellan ”Herregud jag har fått en remiss till Ängelholm, tänk om....
Jag blir opererad? Jag är för frisk för operation? Jag inte blir opererad?”
Tänk om remissen inte skickades?
Tänk om jag ska få komma dit i slutet av sommaren? Tänk om det blir tidigare? Tänk om det inte blir förrän i vinter.
Tänk om det inte blir alls?
Sen drabbas jag av nått lugn mellan varven när jag logiskt bara tänker att det blir som det blir.
Sen hamnar jag i någon form av ologisk ovisshet. Det känns som jag ska sprängas om jag inte genast nu direkt får veta vad, hur, när och om något ska hända.
Jaa, däremellan försöker jag vara en vanlig människa med vanliga funderingar, stabila känslor och ett fungerande liv, ja.. eller.... ja... ni fattar. Livet är upp och ner helt enkelt och jag har svårt att koncentrera mig på vardagliga ting.
När jag började fundera på hur det kunde bli så stort det här, insåg jag att jag just nu är där jag inte ville hamna. Om jag är här, så betyder det verkligen att jag inte är bra, att jag inte blir bra.
Det kan man ju tycka att jag borde räknat ut med lilltån för länge sen, men... Jag vill helt enkelt inte erkänna att det är dåligt på riktigt. Jag menar.. det är ju sånt man hör talas om, sånt som drabbar andra. Typ bekantas bekantas sysslingar eller nått.
Det händer naturligtvis inte mig, det är ju helt sjukt, varför skulle just jag bli gravid och få foglossning som inte går över och som 3 år efter bf fortfarande är rätt handikappande, rörelsehindrande. Det är klart att det inte är jag som 3 år efter bf fortfarande är sjukskriven på heltid och av försäkringskassan bedömd som oförmögen till arbete med alla på arbetsmarknaden förekommande jobb.
Det är klart att det inte är jag. Eller?
Ja just det... varför skulle jag annars ha fått en remiss till bäckenspecialist?