foglossning.blogg.se

För det är lite så jag ser på den operationen som jag absolut inte ville göra eftersom jag inte ville vara så pass dålig att jag behövde en operation.

Jag menar, trots allt så har ju folk både varit gravida och fött barn i alla tider, och oftast går det ju bra.

När jag blev gravid hade jag väldigt lite erfarenhet av vår sjukvård, tack och lov har jag varit en frisk människa.

Jag trodde, att när man blev dålig så brydde sig dom som jobbade inom sjukvården om att man mådde dåligt.

Man kan väl säga att det gick över.

Nu finns det ju tack och lov dom som faktiskt bryr sig.

 Min graviditet var ju rätt kass rent generellt och foglossningen gjorde ont tidigt.

Men svaret var ju bara alltid att allt var normalt och inte farligt.

Varför får man ingen information om det man drabbas av? Varför ska man tvingas ta reda på allt själv? När man mår dåligt är det jättesvårt att söka egen information. Framför allt att veta vilken information som är relevant.

En Barnmorska tex, träffar ju gravida kvinnor hela dagarna. Hur kan en Barnmorska inte lägga märke till om någon gravid kvinna har större problem än normalt även om magen växer i normal takt.

Hur svårt kan det vara att säga, jag ser att du har problem med foglossning, det är en helt naturlig reaktion i din kropp, men jag ser gärna att vi bokar in ett nytt möte så jag kan förklara för dig vad som händer i din kropp nu under graviditeten och vad du bör tänka på nu när du fått känningar av foglossning.

Det är inget som är farligt, men information om hur kroppen fungerar och hur du kan hjälpa dig själv att må så bra som möjligt, gör att kvinnor med foglossning fortare kommer tillbaka till ett aktivt liv. Ta gärna med din partner om ni har möjlighet.

Nu har jag ju haft några år på mig att läsa forskning och studier och det finns fortfarande många som jag inte läst, men med tanke på att min läkare troligen inte har läst någon av dom har jag fortfarande ett rejält övertag kunskapsmässigt. Bara det är lite nedslående.

Jag förstår att en läkare inte kan kunna allt, men samtidigt kan jag tycka att det kanske borde vara så att om man får ett fall som inte är riktigt som andra, kanske man kan läsa på lite? Fast det finns väl ingen tid till sånt. Rätt många blir lidande av den brist på tid och brist på engagemang som finns därute.

 Och här ligger jag och klagar, jag har ju klarat mig väldigt bra jämfört med många andra, antagligen just för att jag faktiskt har läst på.

Och för att jag faktiskt inte har någon sjukdomshistorik, och för att man inte hittar något annat fel på mig.

Och tyvärr, framför allt för att jag faktiskt blev så dålig att jag nu 3 år efter sonens utplockning fortfarande har väldigt svårt att sitta, stå, gå, ligga i samma ställning längre stunder osv

Till slut hamnar jag alltså på operationsbordet trots allt.

Jag är så otroligt tacksam att jag får den här möjligheten. Att den finns.

Jag ser fram mot att kunna gå en promenad igen, att kunna leka med sonen. Att kunna jobba och handla och städa och åka iväg när jag vill, vart jag vill och hur jag vill. Bara för att jag vill!

Jag ser inte fram mot operationerna som sådana eftersom jag faktiskt inte gillar att ha ont. Jag ser inte fram mot den första tiden av rehab efter operationerna.. Men jag ser väldigt mycket fram mot slutet av rehabtiden när jag faktiskt kommer känna att jag kan göra saker igen :)

Och vad är väl 1,5 års kämpande till, när jag sedan har typ 40 år kvar att spendera med ett fungerande bäcken? Ett år hit eller dit, liksom ;)

Jag har ställt in mig på överlevnadsläge. Jag förstod det nu i morse, jag är nämligen inte nervös längre. Jag önskar mig bara framåt i tiden. Ungefär som under graviditeten när jag varje morgon sa till mig själv att eftersom det var morgon hade en dag till passerat. Jag ska inte förneka att jag oftast blev rätt besviken på att jag hade överlevt ett dygn till, jag ville faktiskt inte det.

Eller när det var dags för andra igångsättningen, när jag var så säker på att jag skulle dö, att jag redan sagt hejdå till mina djur och mitt hus och hem, och längtade efter att få dö, och slippa smärtorna.

Den längtan försvann när dom snittade upp mig och allt fostervatten rann ut och jag helt plötsligt kunde andas igen.

Och då när jag kunde andas igen kände jag det igen, överlevnadsläget. För varje dag som går har jag överlevt en.

Den här gången kommer det vara enklare för nu finns en plan på överlevnaden :)

Det kommer göra ont, jag kommer hata att det gör ont, men jag kommer överleva. Det är det som är det viktiga.