Glad Lucia!
Nu är det 4 dagar kvar till operation, 17 dec händer det. Hoppas jag. För jag har såklart blivit lite förkyld... lite förkyld är ok, men jag vill inte ha feber och absolut inte hosta.
Här har man varit fullt frisk hela hösten och så kommer det nu!? Stress såklart. Stress är livsfarligt för immunförsvaret. Stress är även mycket svårt att skydda sig från när man får en operationstid som gör att man får extremt tudelade känslor.
Jätteglad att andra och sista operationen snart är gjord, extrem ångest för att jag VILL verkligen absolut inte ha sådär ont igen. Och jag vill inte bli så sängliggande igen.
Men jag vill verkligen ha lika långa ben igen :) och jag vill ännu mer absolut ha mindre ont eller helst inte ont alls i framtiden.
Men hur gör man för att hålla stressen i schack när det värker i det redan opererade benet och vaknar av ont i halsen på natten och dessutom småhostar lite?
Jag dricker ingefärste med citron och honung och försöker vila och framför allt försöker jag ställa in mig på överlevnadsläge.
Överlevnadsläge är det enda som får mig att sluta stressa. Det finns inget jag kan göra för att det inte ska göra lika ont igen och det finns inget jag kan göra för att minska resvägen och det finns inget jag kan göra för att få min kropp att tåla värktabletter bättre. Allt jag kan göra har jag redan gjort.
Jag ska helt enkelt bara överleva dom första två månaderna innan jag kan stödja på det nyopererade benet och börja leva lite igen. Efter det ska jag bara orka kämpa mig igenom den långsamma uppträningen i ca två månader.
Alltså, väck mig i april igen :) I april borde jag vara lika bra som nu eller bättre. (bättre, snälla snälla värld låt det vara bättre)
Bara jag överlever nu så kommer alltså sommaren bli en toppensommar!!
Förhoppningar inför sommaren är:
att jag har börjat promenera
att jag kan böja mig obehindrat
att jag kan lyfta och bära saker själv även om dom väger lite mer än ingenting
att jag avancerar stadigt i sjukgymnastiken och slipper stora bakslag
Det skulle även vara skönt att kunna sitta på huk igen... men det kanske är att be om för mycket?