foglossning.blogg.se

Jag skriver alltså lever jag!

Jag har gjort mitt livs första osteopatbesök.

Jag var livrädd.

Jag stod utanför dörren och andades och andades och andades. Det är mitt knep när jag verkligen verkligen inte vill, men måste. Jag brukar tvinga mig att andas kontrollerat och tänka ut det värsta som kan hända. Sen andas jag lite till och så tänker jag ut det bästa som kan hända.

Sen brukar jag klara av att göra det.

Så jag gick in, gav mig en tankeklapp på axeln för att jag var så duktig och sen var det dags.

Anamnes, dvs sjukdomshistorien började vi med. Jag tycker alltid att det känns pinsamt att tala om hur mesigt känslig jag är nuförtiden. Så jag kan inte låta bli att först tala om hur mycket bättre jag ändå är. Sen när jag ska beskriva vad som är så mycket bättre blir det liksom rätt fånigt.

Tex:

- Jag är verkligen jättemycket bättre, jag kan ju gå nu, jag menar hemma inne går jag ju utan kryckor. Och jag kan gå i genomsnitt 4 minuter på gåband, ja... Innan bakslaget alltså. I allafall oftast.

Inser att det kanske inte låter så bra som jag vill...

- Ja, på gåbandet är det ju så att jag går väldigt koncentrerat, om jag bara går omkring utan att tänka på att gå ”rätt” kan jag ju gå mer. Ja, fast det blir ju att jag haltar och så... iofs...

 Så den pedagogiska osteopaten, hummar lite och skriver lite och säger att det är ju bra att jag är bättre.

 Varpå jag genast måste tala om nått annat som är bra så han inte ska tro att jag sitter och gnäller.

 - Ja men jag kan ju GÖRA en hel del saker nu allafall till skillnad från förut.

 -Som tex?

 - Ja men som att.... tänker..... lyfta, jag kan ju lyfta saker nu och bära lite saker....

 - Ja men det är ju bra, det kan du alltså göra utan att det gör ont?

 - Utan att... näe, alltså... det gör ju ont, men jag KAN.

 Efter behandlingen som mest bestod av – Det här gör väl inte ont?

- Jo

- Men det här gör väl inte ont?

-Jo

och avslutades med

- Vi slutar så, det har ju gått rätt bra, men vi måste ta det väldigt försiktigt eftersom du har så ont. Du har väl inte ondare nu än när du kom ändå?

 - Jo jag har ondare, men det är ju så det är. Jag får ju ondare av allt och är väldigt belastningskänslig. Men vi måste ju börja nånstans. Det här räcker för att skicka mig i säng resten av dagen.

 Sen kommer det som är så svårt att hantera just nu.

Jag tror verkligen du kan bli bättre av den här behandlingen, vi siktar på att du ska kunna leva ett normalt liv. Och kanske tom kunna jobba lite.

Och kanske tom kunna jobba lite........ kanske.... till och med..... som att det vore en bonus. Som att jag verkligen måste inse att det är SÅ dåligt. Och att jag inte räknas bli BRA utan bättre...

Det är väldigt jobbigt. Väldigt väldigt väldigt jobbigt.

Men jag bokade en ny tid. Klapp på axeln till mig. Om en vecka.

 Jag tog mig hem, körde själv. Det var ingen rolig resa men tack vare en god vän i örat höll jag mig fokuserad och kom hem. Illamående och yr och allmänt öm.

Vilade tre timmar. Tog kryckorna och gick ut och fyllde vatten till hästarna (med slang, inget kånkande på hinkar här inte) In och vila en timme till. Plocka ur diskmaskinen. Vila ca 45 minuter till sen äta och sen ligga igen.

Hur det känns?

Belastningskänsligt, ömt, blir snabbt trött och snabbt yr. Ingen feber!

Och jag tror att det känns rätt bra i bäckenet.

 Jag är fullt medveten om att jag så hemskt gärna vill att det ska bli bättre att jag kan önskekänna lite, men faktum är att det känns annorlunda inuti bäckenet. Om det är bra eller dåligt annorlunda känner jag väl bättre i morgon antar jag.