Status Quo
Eg skulle jag bara kunna kopiera mitt förra inlägg. Med tillägget att det gör ondare och tar längre tid att vila ikapp och jag har fått anpassa träningen lite mer och minska lite på fritidsaktiviteterna.
Så, som förut fast sämre. Å jag är därför lite mer putt och blir stressad.
För även om jag teoretiskt sett vet och förstår att det tar lång tid att komma tillbaka så börjar tankarna komma.
Är det här det bästa jag blir?
Kommer jag inte kunna jobba mer än så här?
Hur länge kommer jobbet tycka det är ok?
Hur länge kommer försäkringskassan tycka det är ok?
Om det här är det bästa jag blir, hur kommer livet bli då?
Hur kommer familjen fungera?
Kommer försäkringskassan kräva att jag testar andra jobb?
Finns det nått jobb jag skulle klara av i dagsläget?
Så jag försöker bryta det tankemönstret och istället tänka på hur bra det är nu mot förut och hur mycket mer jag kan göra än förut.
Det som är nästan mest frustrerande är att inte kunna planera precis som man vill eftersom kroppen kanske har helt andra åsikter när dagen för planen äntligen dyker upp. Å så är det ju den här lilla biten med att inte klara sig själv…
Å det där med att vädret tycker det har rätt att ställa till det och att mens och ägglossning ställer till det. Jorå.. men är det fint väder den där veckan mellan allt så är livet toppen….
JaJa. Det var en liten uppdatering i allafall. Och det kommer så klart bli bättre, det är ju snart sommar och jag har beställt en varm sommar! :)
Hej! Har du läst någon bok av John Sarno om kopplingen psyke och smärta? Det har faktiskt gjort mig mkt bättre. (Jag var väldigt dålig för några år sedan. )/Linda