Privat Foglossning, PGP, Pelvic Girdle Pain, baekkenloesning, baekkensmerter, bäckensmärta, kronisk smärta, symfyseolys

Det ultimata testet inställt

Jag hade bestämt mig. 110% säker på att jag tagit ett läskit men bra beslut.

Min mormor fyller nämligen 89 år nu i helgen och har kalas i morgon. Jag skulle dit. Eller rättare sagt, jag hade bestämt att VI, familjen, skulle dit.

Problemet eller utmaningen om man hellre vill se det så, är att hon bor i Stockholm. Det tar mer än 30 minuter att köra dit, så jag kan inte göra det själv.

Vi har inte träffats sen sonen var 3 månader gammal. Då tog jag tåget dit själv och fick skjuts sista biten av min morbror och till tåget dagen efter av min kusin.

Såhär i efterhand kan jag inte förstå att jag ens överlevde.

Vagnen hängde jag sönder och jag hade stora problem att gå över huvud taget. Men jag tog mig dit. Och hem.

Väl hemma fick sambon i stort sett bära både mig och sonen och skjutsa den inte längre så stabila vagnen.

Men eftersom alla sa att foglossningen skulle gå över av sig själv och att det bara var att kämpa på så….

Nu två år senare har planen varit bil, sambo kör, raster, kuddar osv osv osv. Jag har räknat med att få ordentligt ont, men att jag ska klara det.

Å så kommer dunderbrakförkylningen. Först sonen sen sambon. Konstigt nog har jag inte fått den. Jag tvivlar inte på att jag får den, men ända sedan jag blev gravid och fram till nu har jag fått ALLT. Alla förkylningar som ens har gått inom en mils radie har jag dragits med.

Och nu? Känner ingenting än så länge. Det är ett häftigt mysterium i sig.

Men just att sambon är ordentligt förkylningsdäckad gör ju att mitt ultimata test går om intet.

Min hjärna som inte alltid hänger med i svängarna har käckt deklarerat att jag och sonen kan köra själva. För jag vill. Vill så fruktansvärt gärna.

Min kropp som försökte låta bli att röra höfterna när jag skulle lägga sonen höll inte med. Inte heller fogarna varken fram eller bak när jag haltade mig upp för trappen.

Men köra manuell bil i 4-5 timmar? Jomen det går nog!! Såklart inte. 

Det går såklart inte. Jag har upprepat det för mig själv ungefär tusen gånger nu i kväll när det visade sig att min förhoppning om mirakulöst tillfrisknande hos sambon inte tänkte slå in.

Och det här är helt knäppt, egentligen borde man inte ens skriva det. Men vet ni vad min hjärna just deklarerade i triumf?

”Men herregud, det är klart det går. Jag kan ju faktiskt gå 3,5 minuter på gåband nu. (på under lägsta hastighet) Hur svårt kan det vara att köra bil 4-5 timmar?”

Vad ska man säga till sitt försvar? Lampan lyser men det är ingen hemma? Eller Optimister kanske inte lever längre, men de har roligare under vägen?

#1 - - Anne Høidahl:

Men, men , men.... Kan ingen andre være din sjåfør? Kan virkelig ingen komme og hente deg og kjøre deg og din sønn? Går det ingen buss? Går det ikke noe tog? Som du skjønner - jeg er veldig overrasket over at du tar sjansen på å kjøre så langt. Og jeg kan ikke annet enn ønske deg lykke til med det du bestemmer deg for.

Svar: Som tur är fick jag förkylningen.... Men jag skulle inte kört själv. jag har fullt upp med att köra 30 minuter med automatbil. 4-5 timmar med manuell bil finns inte en chans. Men eftersom jag legat hemma med massa feber och dunderont i kroppen fanns det inget att fundera på.Anledningen till att vi skulle ta bil är ju att man har möjlighet att stanna när det behövs så länge som det behövs. Å jag har inte en chans att hänga på sonen när han drar iväg, så buss och tåg själv får vänta lite :)
Men tack för att du oroar dig för mig :) Det känns skönt att nån gör det :)
Maria